Allt är autofiktion

LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.