ROMAN. ”Det är omöjligt att inte drabbas av Hayes psykologiska skärpa, språkliga precision och distinkta stil som för tankarna till mästare som F Scott Fitzgerald och Truman Capote.” Det skriver Erik Bovin, som läst romanen ”Mitt ansikte för världen att beskåda” av Alfred Hayes.
Mitt ansikte för världen att beskåda av Alfred Hayes
Översättare: Christoffer Stuveback och Maria Warnefors
Redaktör: Magnus Eriksson
Formgivare: Daniel Andrén
Illustratör: Marta Mena-Bernal
Rand förlag
Alfred Hayes (1911-1985) var en mångsysslare som främst rönte framgångar som manusförfattare. På meritlistan återfinns bland annat det Oscarsnominerade filmmanuset till Roberto Rossellinis Paisan (1946). Som poet är han mest känd för sin dikt om protestsångaren och fackföreningsaktivisten Joe Hill (bördig från Gävle, av alla ställen). Hayes dikt ”I dreamed I saw Joe Hill last night” från 1936, har senare tolkats och framförts av artister som Pete Seeger och Fred Åkerström.
Uppvärdering av Hayes romaner
På senare år har hans bidrag till romankonsten uppvärderats, något som kan ha sporrat nystartade Rand förlag som valt att ge ut en av hans sju romaner, i en elegant formgiven utgåva. Det rör sig om My face for the world to see från 1958 som förlänats en svensk språkdräkt, i Christoffer Stuveback och Maria Warnefors lyhörda översättning.
Hayes finns tillgänglig i svensk översättning sedan tidigare med romanerna Flickan vid Via Flaminia (1949), och Kär (1954), med Gustaf Rudebeck och Birgitta Gröndahl som översättare. Då det var ett tag sedan kan det tyckas snålt av förlaget att inte kosta på sig ett förord.
En destruktiv relation
I denna roman skildrar Hayes en miljö som han var väl förtrogen med. Den manliga berättaren har samma yrke som Hayes och delar sitt liv mellan samvaron med hustrun i New York och arbetet som manusförfattare i Los Angeles.
Det är sen natt, kanske rentav framåt småtimmarna, när han befinner sig på en fest som börjat avta och får syn på en kvinna som försöker ta sitt liv genom att dränka sig. Han rusar mot vattnet för att rädda henne.
Några dagar senare inleder de en relation. Otroheten tycks inte plåga honom nämnvärt då kärleken till hustrun svalnat sedan länge. Det är skådespelardrömmarna som fört kvinnan, han finner sig så fäst vid, till staden i vilken de vistats ungefär lika lång tid. De har, med andra ord, en del gemensamt, men trots det går deras relation i fel riktning och blir destruktiv. Han är desillusionerad och har tappat hoppet om sin karriär. Hon dricker för mycket och lider av någon form av psykisk ohälsa.
Till Hayes försvar
Fiktionen lever på den gåtfulla atmosfär som alstras mycket tack vare författarens val att inte avslöja huvudpersonernas namn. Från början har berättaren och kvinnan tydliga roller som hjälte respektive offer. Under läsningens gång klarnar dock bilden av kvinnan som ett slags femme fatale-gestalt. Hayes har således gjort sig skyldig till en typ av kvinnoporträtt som i dag är att betrakta som daterat. Till Hayes försvar kan framhållas att mannen inte heller framstår som särskilt sympatisk trots sin hjälteinsats. Först mot det dramatiska slutet –som jag inte ska avslöja – skymtar något som kan liknas vid självrannsakan där mannen får syn på sin kyla och cynism.
Hayes roman är mycket läsvärd
The New York Review of Books har lanserat romanen som en modern klassiker. Det är allt att klä den i för stor kostym för klassikerstämpeln lever den inte upp till, tyvärr.
Det är dock en ytterst läsvärd roman, inte minst för alla som inte kan få nog av skildringar av nittonhundratalets Hollywood – med betoning på avigsidorna och dess gin och tonic-dränkta dekadens. Det finns, kort sagt, något inte bara tragiskt och motbjudande utan även tilltalande med en miljö så full av ytterligheter och kontraster.
Den blinda jakten på framgång och lycka kan onekligen förstöra människor. Under den skimrande ytan döljer sig inte sällan… tomhet, idel tomhet. Eller vad sägs om Hayes egna ord om staden ur nämnda roman: ”I detta nu var stan full av människor som låg i sina sängar och drömde om att bli berömda med en brinnande, en outtröttlig, en nästintill rasande lidelse, om de inte redan var berömda, och ännu berömdare om de var det; eller om att bli rika om de inte redan var rika, och ännu rikare om de var det; eller mäktiga om de inte var mäktiga nu, och ännu mäktigare om de var det”. Samtidigt – en värld utan drömmar eller drömmare vore tråkig för att inte säga outhärdlig.
Alfred Hayes är en författare jag gärna läser mer utav. Det är omöjligt att inte drabbas av Hayes psykologiska skärpa, språkliga precision och distinkta stil som för tankarna till mästare som F Scott Fitzgerald och Truman Capote.
info@opulens.se
