SVÅRTILLGÄNGLIGT. Åsa Maria Krafts senaste diktsamling Robotsand är flödande poesi, men vilka läsare är den egentligen skriven för, undrar Cecilia Persson.
Åsa Maria Kraft
Robotsand
Albert Bonniers förlag 2018
Åsa Maria Kraft har ända sedan debuten 1997 med diktsamlingen 4 påhitt gått sin egen väg och skriver med sin poetiska ledstjärna tindrande i sitt eget strålande språkuniversum. Bara detta gör henne till en läsvärd poet. Hennes poesi har också gjort avtryck i samtidspoesin, vilket inte alls är förvånande. Hennes svårtillgänglighet gör henne extraordinär för vissa läsare, medan andra förmodligen känner sig exkluderade.
Hennes senaste diktsamling Robotsand har foton föreställande färggranna leksaksdockor på den hårda bokpärmens insida och försättsbladet. Dockbilderna får anses inleda boken och har en central roll i diktverket som helhet. Fotona är tagna av dottern Alice Kraft och illustrerar sociala roller och sammanhang som flickebarn och kvinnor ofta befinner sig i: städa, diska, gosa med hundar, klappa hästar, leka mamma pappa barn. Här finns även ett större foto föreställande en docka som gråter och en annan som står med ryggen vänd till.
Diktsamlingens första del börjar med ”1 a 400: Öppna mun (i Nag Hammadi)1”. I noten, ett koncentrerat referat av historiska källor som framstår som ett poetiskt koncept och ingången till hennes dikter, framgår att det är Alice Kraft som har tagit dockbilderna och även vad Nag Hammadi-biblioteket är och vad det innehåller. Nag Hammadi-biblioteket rymmer den mest kända samlingen av tidigkristna gnostiska texter, papyrusmanuskript från 400-talet i tolv böcker i kodexformat, handskrivna i bokform, plus åtta blad från en trettonde bok. Här ingår Tomasevangeliet och Maria Magdalenas evangelium, som tillhör apokryferna, de evangelier som inte fick ingå i Bibeln, men som enligt somliga ligger närmare sanningen om Jesu liv och uppståendelse.
Åsa Maria Kraft alluderar på de gnostiska texter och därmed metaindirekt på de ”accepterade” evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Allogenes och Hypsiphrone är personifikationer i tre mindre kända traktat. I det här koncentrerade referatet förklaras också varför fotona på dockorna ingår och hur de är bärare av symbolisk betydelse. Poeten berättar vidare att hon omtolkar allt detta i sin egen poetiska språkdräkt. I förklaringarna till läsarna av Krafts poesi fastslås alltså via poeten själv vad dikterna handlar om och hur upplägget är gjort . Detta tillvägagångssätt får mig att tänka på rumpnissarna som undrar: ”Voffer gör hon på detta viset …? Har sönder taket! Voffer då?” när Ronja glatt utbrister i vårskogen: ”Håll för öronen, för nu kommer mitt vårskrik AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!.”
Följande personliga reflektioner är sådant som korsade hjärnan utifrån den förvånade rumpnissefrågan. Handlar det om en hyperbol? En överdriven retorisk figur som omfattar både det ”egentliga” och det ”oegentliga”, i Åsa Maria Krafts poetiska liknelser? Och för enkelhetens skull citeras några funderingar från anteckningar i anslutning till läsningen av Robotsand:
Hybrider och förvandlingar, utmaning av den språkliga representationens hegemoni, symbolisk form, inneboende betoningar, biases, metavetenskapliga reflektioner kring litteraturhistoriens utformning och funktion under benämningen litteraturhistoriografi, valet av narrativ (berättande) form för historiskt präglade poetiska framställningar, narrativet upprättar också ett förhållande av orsak och verkan mellan händelser i poesin, fragmentiserade kulturella artefakter, Elaine Showalters begrepp: gynokritiken och att bemöta texter på deras egna premisser bortom manligt strukturerade universella värden och Åsa Maria Krafts framställningsform kan tolkas som feministisk-teologisk/ideologikritisk poesi utifrån omtvistade gnostiska religiösa urkunder?
Några dockbilder och en faktaspäckad fotnot med utförliga redovisningar om varför poeten skrivit som hon gjort ger den långa omvägen in till själva dikten. Åsa Maria Kraft fortsätter att redovisa olika historiska källor och impulser till dikterna även i andra avsnitt och dockorna finns där i både plast och lera. Dockornas dunkla och uppenbara kodex med underliggande smärta, kval och betydelser. Robotsand är en särskilt intressant diktsamling för den som är intresserad av teologi och är andligt sökande med en feministiskt medveten teoretisk skärpt blick. Det är en flödande poesi som växer fram på de 118 sidorna med en avslutande Hypsiprohneepilog, men vilka läsare är Robotsand skriven för?
Måste man vara teologiskt och historiskt bevandrad för att se det gedigna arbete som ligger bakom och vara tilltalad av poetiska formexperiment? Inte nödvändigtvis, men det underlättar nog för att verkligen uppskatta Åsa Maria Krafts starka och egenartade poesi. Hon är en tänkande poet som gräver djupt i lager efter lager och ger dem sin unika poetiska röst. Dikterna i Robotsand är stundtals hypnotiserande vackra och gåtfulla: ”sprickandet av den bubbla du byggt som härmar den du fötts i. Du föds i en annan.” Eller som här:
Han sade att blommor sjöng, de sjönk
hann inte torka efter öppnandet
av sina kronblad, hann inte öppna
cecilia.persson@opulens.se
