OMLÄSNINGAR. Litteraturvetaren Lena Kåreland gör i sin nya bok en rad omläsningar av misskrediterade kvinnliga författare, konstnärer och tänkare. Anna Remmets har läst en något spretig essäsamling.
Förbjuden frukt. Litterärt, franskt & kvinnligt av Lena Kåreland
Appell förlag 2018
När jag först hörde talas om litteraturvetaren Lena Kårelands nya essäsamling med titeln Förbjuden frukt. Litterärt, franskt & kvinnligt fick jag bilden av ett verk som skulle kretsa kring feministiska teorier med avstamp i litteraturen och språket inom en fransk idétradition. Med andra ord ungefär det som de feministiska litteraturteoretikerna Héléne Cixous, Luce Irigaray och Julia Kristeva sysslar med.
Det visar sig dock att jag skulle ha fäst betydligt större vikt vid kommatecknet i undertiteln, för Kårelands bok är mycket tematiskt spretigare. Den behandlar i själva verket vitt skilda författar- och konstnärskap från olika tider och är överskådlig snarare än teoretiskt djuplodande. Men visst finns det kvinnliga och franska konstnärskapet där som en röd tråd. En essä handlar Simone de Beauvoirs syn på åldrande. Författaren George Sand dyker upp i flera essäer, och vi får också stifta bekantskap med relativt okända (eller kanske snarare bortglömda) gestalter. Där finns till exempel den franska drottningen Marie Antoinettes hovmålare Élisabeth Vigée Le Brun och Eugénie de Guérin, vars litterära ambitioner hamnade helt i skuggan av den mer kände brodern (såsom det ofta är) men kom till visst uttryck i hennes brev och dagböcker.
Men även kända svenska figurer som Ellen Key och Elsa Beskow behandlas. I den sistnämndas fall handlar det framför allt om en omläsning och försök till omvärdering av en intellektuell vars eftermäle är det av en ganska jolmig och småborgerlig sagotant, men som hyste för sin tid relativt radikala idéer om jämställdhet mellan könen och jämlikhet mellan klasserna. Denna typ av rehabiliterande omläsning har varit en viktig feministisk insats i litteraturhistorien. I och med den har kvinnliga konstnärskap som av historieskrivningen avfärdats som ointressanta, undermåliga och sliskigt sentimentala analyserats utifrån den ideologiska och estetiska kontexten. Man har undersökt de samhälleliga begränsningarna för kvinnliga konstutövare, deras strategier för att uttrycka sig inom (eller runt) dessa och hur detta påverkat konstverken. Kåreland fortsätter det arbetet. Inte bara i sin essä om Beskow, utan även i sina analyser av Vigée Le Brun och de Guérin, som båda har avfärdats som slätstrukna.
Ett tematiskt paraply finns sålunda, även om jag vidhåller att den valda titeln är något förvirrande. Inte för att ett sådant behövs. Essäsamlingar och även essäer i sig kan vara spretiga utan att det är någon nackdel. Tvärtom är det en av formens möjligheter och tillgångar.
Bristen i det här fallet består snarare i texternas väldigt övergripande karaktär. Kåreland presenterar olika konstnärskap och idéer men utnyttjar aldrig riktigt essäns möjlighet att verkligen gräva ner sig i ämnet. Det är ändå förtjänstfullt att som hon gör lyfta fram halvt bortglömda och inte sällan misskrediterade (kvinnliga) författare, konstnärer och tänkare. Även Sand, som på sin tid tycks ha befunnit sig i den litterära scenens centrum, har i dag åtminstone i Sverige en relativt undanskuffad plats i litteraturhistorien. Essän om sociologen Pierre Bourdieu är mindre intressant. Den tillför inget nytt utöver allt som redan finns skrivet om honom och hans teorier om kulturellt kapital.
Avsnittet om synen på kvinnor som läser, de texter som samlas under kapitlet ”Förbjuden frukt”, är desto mer spännande. Kvinnor som läser har alltid setts som ett hot: kunskapen de kunnat tillägna sig genom läsning är här den ”förbjudna frukten”. Samtidigt har deras val av litteratur (romaner) och deras sätt att läsa (enligt den rådande uppfattningen alltför inlevelsefullt) ansetts förkastligt. Gustave Flauberts Emma Bovary är det mest berömda avskräckande exemplet, trots att hon var en spansk adelsman; den på riddarromaner förläste Don Quijote (som Kåreland av någon anledning, trots att Cervantes gör en poäng av motsatsen i sin roman, kallar ”ung”) ett annat. Detta avsnitt förtjänar egentligen en egen, eller i alla fall mer fördjupad, essäsamling, även om en hel del redan finns skrivet om kvinnors läsning. Här fungerar Kårelands texter mer som en introduktion än en fördjupning, vilket är genomgående i hela boken. Som sådan är dock Förbjuden frukt lättillgänglig och medryckande läsning.
anna.remmets@opulens.se
