TID & OTID. Lars Anders Johansson har nyligen utkommit med Sonetter. “Det är härligt att få ta del av Lars Anders Johansson ohämmade kärlek till sonetten och den oförfalskade glädjeyran smittar av sig på läsaren”, skriver Cecilia Persson.
Sonetter av Lars Anders Johansson
Bokförlaget Augusti 2018
Det finns levande intellektuella och fritänkande själar som inte bryr sig om tidens litterära trender och hur åsiktsdagsvindarna blåser. Poeten, musikern, idéhistorikern och debattören Lars Anders Johansson är en sådan välgörande röst. Det finns tyvärr många icke-konstruktiva polariseringar i det offentliga samtalet och stereotyper om ”höger- och vänsterintellektuella”. Således får läsarna av denna recension googla på namnet Lars Anders Johansson för att finna den politiskt agiterande aspekten av det mångfacetterade värvet. En vänsterintellektuell litteraturkritiker bör kunna frigöra sig från sina egna politiska preferenser och kultursyn samtidigt som den oroväckande tanken infinner sig: kritiken som framförs kan undermineras och missbrukas i det offentliga samtalets höger-vänster-politisering. Ett förfärande exempel på detta var det som följde sociala medier i efterskalvet av Ann Heberleins bok Den banala godheten efter en kritisk recension på den ”vänsterextremistiska” tidningen Aftonbladets kultursida. Därför kändes det relevant att göra denna metareflektion, som självfallet ligger utanför omdömet om litterär kvalitet, men likväl …
I det intressanta och kunniga förordet till den nyutkomna diktsamling Sonetter sätter författaren resolut ner fötterna och står för sin litteratursyn. Han redogör för olika sätt att använda sonetten, hur de har skiftat över tid men hur dess grundform med fjorton rader varit densamma sedan Petrarcas Canzoniere från 1300-talets mitt. Givetvis framhålls även William Shakespeares centrala roll i den avancerade litterära sonettkonsten. Sonetten är en sträng och strikt diktform och det är som sådan Lars Anders Johansson försvarar den och själv använder den med ett samtida språkligt tilltal ─ stundtals med bluestexter i sonettform. Han menar rent av att det är att betrakta som en konstnärlig och intellektuell motståndshandling att skriva sonetter i den traditionella tappningen. Det är något som de lärda kan tvista om länge, men det är som sagt vederkvickande med personliga och tydliga röster oavsett om man håller med eller inte.
Lars Anders Johansson är indignerad över modernismens historiska makt och dubbelbottnade återverkningar även i vår tid. Han försvarar traditionen och ett svenskt kulturarv som bör återupprättas, Traditionen med stort T, som med sin folkliga förankring ska vara garanten för en hög bildningsnivå. Det ska betonas att bara det säkerligen i mångas ögon kontroversiella förordet är läsvärt med de stringenta och välargumenterade tankeleden. Vi ska dock inte fastna där utan raskt gå vidare till Johanssons sonetter, som självfallet är diktsamlingens bultande och sjungande hjärta; oberoende av förordets påfallande ideologiska svar på kulturpolitiskt laddade frågor.
Diktsamlingen Sonetter är en vackert formgiven bok med sitt svartvita barockmönster och titel i guldbladsskimmer. Det är spridda skurar av klurigt skrivna sonetter med en tilltalande musikalitet och språklig rytm som aldrig hackar upp sig. Boken består av trettiofyra fristående dikter och åtta längre sonettkransar. Johansson behärskar verkligen den stränga sonettformens poetiska hantverkskrav. Han förmår också sätta sin djupt personliga prägel på dem. Vad som gör Sonetter läsvärd och egensinnig är den skiftande tematiken som rör sig mellan olika mänskliga känslotillstånd och historiska epoker. Det finns en snubbe som sörjer den förlorade kärleken och är bakfull och käkar pizza likaväl som bedårande sonetter med historiska och mytologiska kvinnogestalter som Salome, Eurydike, Delia, Medea och Penelope. Det är just den rikhaltiga variationen som gör diktsamlingen till en behaglig och stark upplevelse ─ tidsspannen och den frejdiga blandningen mellan högt och lågt. Det är härligt att få ta del av Lars Anders Johansson ohämmade kärlek till sonetten och den oförfalskade glädjeyran smittar av sig på läsaren. I avdelningen “Ligistliv” handlar det om ett slags rappande med ett tydligt grundbeat och bluesfeeling.
Vi testar våra gränser varje dag,
ja även om vi sätter oss helt stilla,
och en är stark, en annan tror sig svag
Den här sortens direkthet går hem i stugorna och stundtals framstår Lars Anders Johansson som sonettens folkäre Nils Ferlin. I den storslagna sonettkransen “Salome” får den mytomspunna Salome, som omskrivs både i Bibeln och som stydotter till Herodes Antipas, komma till tals. Ett apitretande smakprov är nummer XV:
Salome du får önska vad du vill.
Välj vist ty ansvarsbördan är den är tung
så sant jag är Herodes, judars kung,
ta ansvar är en sak jag känner till.
Poeten Lars Anders Johansson ror sin i förordet framhållna ”sonettpoetik” i hamn och ska vara nöjd och belåten med sin diktsamling. Samtidigt är det rimligt att anta att Sonetter kommer att nå ut till många sonettälskande läsare.
cecilia.persson@opulens.se
