KONSTNÄRSROMAN. De tyngdlösa handlar om att vara författare i marginalen. Anna Remmets läser en smart och originell berättelse skriven på sval och elegant prosa.
De tyngdlösa av Veleria Luiselli
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus 2018
Valeria Luisella, född 1983, är en i Sverige i princip okänd mexikansk-amerikansk författare som nu ges på förlaget Rámus. De tyngdlösa, som kom ut på spanska 2011, är att betrakta som en konstnärsroman rakt igenom. Den handlar om en författare som liksom Luisella själv kommer från Latinamerika men lever i USA. Hon brottas med sina möjligheter att fortsätta skapa och med sitt alltmer kantrande äktenskap efter de två barnens födsel. Samtidigt får vi följa en av henne påhittad manlig författare på dekis, Owen, som rör sig bland flera stora, verkliga, författare såsom Ezra Pound och Federico Garcia Lorcas medan han oroar sig för sin tilltagande blindhet och för att han blir allt lättare trots att han är fet. Kanske beror det sistnämnda på att han när allt kommer omkring är en fiktiv figur.
Luisellis författarskap har med andra ord flera beröringspunkter med syd- och latinamerikanska författare som Jorge Luis Borges, Roberto Bolano och även Gabriel García Márquez, som alla på olika sätt rör sig på det metalitterära planet i sina texter: Borges och Bolano genom att utforska andra (påhittade) litterära verk och låta sina karaktärer söka efter författare och texter som kanske inte ens finns på riktigt i deras egna litterära universum, García Márquez i den klassiska slutscenen i Hundra år av ensamhet där karaktärerna öppnar boken om sig själva och (liksom Owen) börjar upplösas som de fiktiva varelser de är. Här finns också inslag av döda som (kanske) går igen, vilket påminner om bland annat romanen Pedro Páramo av Juan Rolfo, som brukar anses som en betydande inspiration för den efterföljande vågen av magisk realism i latin- och sydamerikansk litteratur.
Samtidigt ingår det i Luisellis eget metalitterära samtal att lekfullt ta spjärn mot det fack hon och hennes skrivande huvudperson ständigt placeras i just i egenskap av författare med latinamerikansk bakgrund. Huvudpersonen refererar flera gånger till hur hon som latinamerikansk författare förväntas skriva.
På många sätt handlar De tyngdlösa om att vara en författare som skriver från marginalen. Huvudpersonen är latinamerikan i USA och dessutom kvinna, och Luiselli beskriver hur detta på olika sätt anger ramarna för hennes skapande. Hon beskriver hur föräldraskapet kväver, nästan ockuperar henne:
Vi leker kurragömma i det här enorma huset. Det är en annan version av leken. Jag gömmer mig och de andra ska leta efter mig. Ibland går det flera timmar. Jag stänger in mig i garderoben och skriver långa stycken om ett annat liv, ett liv som är mitt men inte mitt. Tills någon kommer på att jag har gömt mig och så hittar de mig och mellanbarnet ropar: Hittad!
Skapandet av den fiktive författaren Owen, en på många sätt typisk kulturman, ensamstående, marinerad i misogyni och med ytterst sporadisk kontakt med sina barn, blir ett slags flykt. Hon säger själv att denne Owen kanske är hennes egen man i framtiden efter att han lämnat henne (trots att Owen verkar leva någon gång i början av 1900-talet). Men han är också hennes dubbelgångare. Läst som en berättelse om hur kvinnligt skapande kringskärs kan också kanske det spöke som antyds bo i författarens hus förstås som en blinkning till litteraturforskarnas Susan Gubars och Sandra Gilberts numera berömda teori om den demoniska dubbelgångare som blir resultatet när en kvinnas lust att skapa krockar med patriarkatets tvångströja. Hos Gilbert och Gubar förkroppsligas detta fenomen av ”den galna kvinnan” som hålls gömd på vinden i Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre 1847. ”Är du spöket som bor häruppe?” frågar ett av hennes barn den kvinnliga författaren i Luisellis roman.
De tyngdlösa är en smart och originell berättelse skriven på en sval och elegant prosa. När jag lägger ifrån mig den är det med en känsla av att den är lite väl smart och sval, distanserad och ja … tyngdlös. Men när det gått några dagar och jag sätter mig ner för att skriva detta konstaterar jag att romanen likt de spöken som befolkar den har en tyngd och en närvaro som kanske inte känns till en början, men som inte lämnar en i första taget; att De tyngdlösa verkar långsamt snarare än direkt, vilket så ofta är fallet med bra litteratur.
anna.remmets@opulens.se
