POESI. “Formen blir paradoxalt nog en auktoritär gränssättare och det poetiska språket en rebellisk frihetskämpe.” Cecilia Persson har läst Marie Lundquists nya diktsamling.
Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det
Marie Lundquist
Albert Bonniers förlag 2017
Dikten visar sin råttsvans
biter hål i smickret
När jag vaknar och stiger upp för att skriva om ” Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” kan jag inte hitta boken. När jag la mig för att sova efter att jag hade läst Marie Lundquists åttioåtta en-, två- och treradingar med den konkreta och undflyende frågan: Vad dikten är? hade recensionen en uttänkt annan början än den nu skrivna.
Det var nästan så att dikten protesterade mot själva frågeställningen och valde att fly sin väg som en stor och skrämd råtta ─ symboliskt, raffinerat och elegant iscensatt av en mycket stilsäker och begåvad poet.
Poeten Marie Lundquist har allt sedan den hyllade och uppmärksammade debuten 1992 med diktsamlingen ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten” varit en betydande svensk poet och det med all rätt.
Genom hennes författarskap utforskas verkligheten. Jagets röst letar efter sig själv i bekanta och obekanta landskap och därmed skapar Lundquist med sina säregna, sammansatta och skimrande vackra bilder sitt eget orduniversum. Så när hon ställer frågan om vad dikten är kan läsaren lita på att det är en poet som har grubblat och brottats med den gåtfulla frågan mycket länge. Hon är en poet med stora litterära kunskaper och som utvecklat en mångfacetterat och djupt personlig poetik. Ja, hon är utan tvekan en poet som orkar och kan bära sin egen krävande frågeställning.
Dikten förlåter orden
deras tidigare liv
Formmässigt är det logiskt och lite förutsägbart att Lundquist ställer upp dikterna i en tydlig berättarstruktur där poeten likt en polyfonisk akt räknar dikterna en efter en. Den givna formen skapar en stumhet och dikterna kan upplevas som slutna rum där tolkningarna ömsom slår huvudet i väggen och ömsom öppnar en dörr. Dikternas tydlighet både stör och irriterar samtidigt som de dialogiskt inbjuder mig att ställa mina egna frågor.
Formen blir paradoxalt nog en auktoritär gränssättare och det poetiska språket en rebellisk frihetskämpe. Det är bokens både styrka och brist ─ vilket givetvis Marie Lundquist är medveten om, ty poeten har redan berättat att hon inte är ute efter smicker utan läsarna avgör själva vad dikten är och inte är. Dörrarna i diktsamlingen lockar. De tankar som döljs därbakom blir på så sätt möjliga att välja eller avstå ifrån att ta del av. På så sätt blir ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” en stimulerande och provocerande utmaning.
cecilia.persson@opulens.se
