TRE BÖCKER. Abdellah Taïa, Lina Kalmteg och Roy Jacobsen
Ett land att dö i av Abdellah Taïa
Elisabeth Grate Bokförlag (2016)
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat i Marocko men är sedan 1999 bosatt i Frankrike. Han har blivit känd för sina självbiografiska, självutlämnande romaner och för att öppet skildra homosexualitet.
Ett land att dö i är dock inte självbiografisk men temat är detsamma som i hans tidigare böcker: flykt, utanförskap, sexualitet, brutalitet, njutning och längtan efter frihet.
Vi får följa några vingklippta själar från deras uppväxt i Marocko, Algeriet och Iran till en rotlös tillvaro i Paris fattigare kvarter, långt ifrån Luxembourgsträdgårdar och Eiffeltorn. “I centrum och ändå som vid världens ände” som Zahira beskriver staden för sin döde far.
Zahira flydde faderns sjukdom och hemlandets ofrihet för Paris där hon, när vi möter henne, lever som prostituerad. Hon både älskar och förbannar staden liksom hennes algeriske vän Aziz gör. Transpersonen Aziz som blir Zannouba genom en könskorrigering. När Aziz som liten omskapar sig själv i en sällsam ceremoni tillsammans med sina sju systrar bevittnar hen sin egen förvandling. Och så framstår det klart och tydligt att “7 flickor + 1 pojke = 8 flickor. 1 bror + 7 systrar = 8 systrar”. Men den nödvändiga omvandlingen sker inte smärtfritt.
Mojtaba flyr Iran efter att ha skrivit regimkritiska artiklar och på grund av sin homosexualitet. Zahira tar sig an honom när han sjunker ihop vid en metrostation. Zahiras försvunna faster Zineb ger i sin frånvaro kraft åt både Zahira och Zannouba. Och Allal, vars kärlek till Zahira förbytts till skam när sanningen om hennes levebröd uppenbarar sig.
Det är starka porträtt Taïa målar upp och deras öden är skildrade med sympati och passion. Men det är samtidigt en ostrukturerad berättelse och karaktärerna fladdrar förbi, så snabbt att jag inte riktigt hinner få grepp om dem. Jag hade velat komma dem nära.
Jag såg livet tvingas i mig av Lina Kalmteg
Bokförlaget Atlas (2016)
Jag minns att jag satt i köket därhemma, det var i sjuan, och åt. Macka efter macka med tjocka lager smör. Jag minns att jag tänkte: jag blir ju aldrig mätt. Sen runt jul fick jag mens och blev förtvivlad. Jag ville fortfarande vara barn, platt, liten och nätt som en kapplöpningsryttare.
I Lina Kalmtegs drabbande debutroman känner jag igen mig. Inte för att jag någonsin blev så sjuk som berättarjaget Hannah blir men den där sjukdomen som tvingar sig på, viskar samma visa till alla som lyssnar: du duger inte. De duktiga flickorna som inte stör, skötsamma och hjälpsamma. Bara ännu ett sätt att visa sig duktig på? Bli bäst på att inte äta.
15-åriga Hannah sparkar med benen när hon ligger, springer till skolan, står upp när hon äter och mamman blir förtvivlad, ber henne sätta sig ner. Men Hannah sätter sig inte ner: “Hon måste inse att jag inte kunde lata mig när jag precis hade ätit middag.”
Anorexin tar över Hannahs liv. Det spelar ingen roll att hon blir jämförd med en Auschwitzfånge av en klasskamrat, att folk stirrar och pekar, att läkaren säger att hon ser fruktansvärd ut. De förstår inte, ser inte Hannahs bilringar och tjocka lår. “Du är verkligen illa ute, sa en av alla sköterskor som visade sig se ut som alla de andra, precis som skåpen i skolan. Det lät lockande.”
Föräldrarna, läkarna och psykologerna förvandlas till fiender som försöker tvinga in liv i henne. Hon går in i sin låtsasvärld med “kopievännerna” Twiggy, Sylvia Plath, Karin Boye, Kate Moss och Minimjölks-Emma som enda förtrogna.
I korta kapitel, med en mycket saklig ton, skildras ett sjukdomsförlopp som eskalerar. Det är 1990-tal och den bristande kunskapen kring anorexi och vanmakten inför den talar sitt tydliga språk. Sedan dess har kunnandet ökat men övermänniskoidealet om den perfekta kroppen kan knappast sägas vara förbi.
Vitt hav av Roy Jacobsen
Nordstedts (2016)
Översättning: Staffan Söderblom
I Roy Jacobsens förra roman De osynliga får vi lära känna Ingrid, från tidig barndom till vuxen ålder. Det är i ett kargt nordnorskt kustlandskap hon växer upp, på ön Barrøya tillsammans med far och mor, farfar och faster. Och sedan två övergivna barn som blir en del av familjen. Första världskriget härjar men för familjen Barrøy handlar livet mest om att slita hårt, om att överleva på vad den magra jorden och det mäktiga havet ger.
I den fristående fortsättningen Vitt hav har Ingrid hunnit bli 35 och nu rasar ännu ett krig över världen. Bara faster Barbro och fosterbarnen finns i livet, men de är bortresta när handlingen tar sin början. Det är senhöst och vinterstormarna närmar sig. Ingrid rensar fisk på en fabrik men längtar hem till sin ö och att få vara sin egen. Hon packar ihop och vill ha ut sin lön. Förmannen suckar “som om det var en förolämpning att be om lön, som om det på avlöningsdagen är herren det är synd om och inte slaven”.
Och så ror Ingrid hem i sin båt över det bedrägliga vattnet och tar tag i det som måste tas hand om: snöskottningen, veden, fisken, näten. Hon vet inte om hon ska klara av ensamheten men så visar det sig att hon inte är den enda människan på ön. Ett fartyg med krigsfångar har förlist och Ingrid gör en förfärlig upptäckt. Med stormen flyter döda kroppar upp på land – men en har överlevt.
Det händer så mycket i den här berättelsen, i ett rasande tempo. I De osynliga fanns det som läsare tid att stanna upp och falla till ro i vardagens repeterande knog, trots att det utförs av öbor utan semester. Här låter Jacobsen kriget, utsattheten och våldet som pågår runt omkring smitta av sig på själva språket.
Till slut kommer freden och med den befrielsen. Människor återvänder och det går att andas igen. Och Ingrid, trots alla förluster som nästintill gjort henne galen, inser att hon “inte längre är halva sig själv”.
Jacobsen har förmågan att se den lilla människan och göra henne stor. Det är osentimentalt, kargt och sakligt och kanske just därför alldeles storslaget.
carolina.thelin@opulens.se
