DOKUMENTÄRROMAN. “Vi ses vid världens ände är en lidelsefullt undersökande och rikligt illustrerad roman över vår fascinerande värld, om vetenskap, landskap och försvunna människoöden.” Thomas Almqvist har läst den första roman av nederländska Miek Zwamborn som översatts till svenska.
Vi ses vid världens ände av Miek Zwamborn
Översättning: Per Holmer
Rámus förlag
Miek Zwamborn föddes 1974 i Schiedam i Nederländerna och hon hyllas i hemlandet som poet, romanförfattare och konstnär. Både som konstnär och författare utgår hon gärna från historiskt material som brev, fotografier och personliga ting, som hon förhåller sig till såväl biografiskt som fabulerande. Vi ses vid världens ände är den första romanen av henne som översatts till svenska. Här löser hon upp gränserna mellan fiktion och sakprosa, mellan känsla och vetenskap.
Jens försvinner spårlöst i bergen efter en alpvandring och hans vandringspartner söker sig bakåt i deras spår, när hon letar efter honom. När hon letar, dyker då och då en äldre man upp, klädd i linnekostym och hatt. Det är Albert Heim, geologen som på 1800-talet vigde sitt liv åt att dokumentera de schweiziska Alperna.
Zwamborn väver samman det fysiska sökandet efter Jens med den biografiska kartläggningen av Heim. Det är den undersökningen som till sist frigör henne från sorgen över sin försvunne partner och som till sist kanske möjliggör ett nytt perspektiv på det egna livet. Vi ses vid världens ände är en lidelsefullt undersökande och rikligt illustrerad roman över vår fascinerande värld, om vetenskap, landskap och försvunna människoöden. ”Geologin är historiens öga. Landskapet har sett allt.”
Jens och berättaren söker den fria rymden, som de skamlöst kan svämma över i. I den väldiga alpina världen är de bara två små stoftkorn, men de blev klarare i huvudet av att fotvandra. De drivs av en längtan efter det okända, att få sova under bar himmel, att få smälta samman med ett landskap. Hon reser baklänges i tiden, i Heims fotspår och fyller på så sätt igen inre tomrum hos sig själv. På Heims tid ställde naturen fortfarande vetenskapen inför stora gåtor och hela världen väntade på att bli uppmätt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Zwamborn är mycket lyckosam, när hon gestaltar den sällsamma friden och skönheten i den alpinska naturen. Hennes sätt att blanda fiktion och dokumentär prosa är ett utmärkande drag, men hennes språk blir mera konkret och rakt på sak i de rent fiktiva delarna. Punktvis tillvaratar hon också det dokumentära stoffets skönlitterära möjligheter. Upplägget med hur de båda berättelserna går i varandra är en sak, men det är fotona och bilderna som gör den här romanen annorlunda. Heim syns på flera av fotona.
Zwamborn har lärt sig mycket av den tyska författaren W.G. Sebald, som också gärna blandade fiktion och dokumentär prosa. För honom var fakta och fiktion inga alternativ utan bara hybrider. Han försökte alltid återvinna minnet. Utan minne, ingen litteratur. Utmärkande för hans skönlitterära böcker var hur han använde sig av dokumentära fotografier och bilder, som kunde försätta läsaren i en stämning av melankoli.
Viss geologisk terminologi försvårar ibland läsningen av Vi ses vid världens ände, men dessa korta stycken kan man hoppa över, om man inte är specialintresserad. Zwamborns debut på svenska gav mig en intressant och annorlunda läsupplevelse. Hon gästar bokmässan i Göteborg i höst.
thomas@opulensforlag.se
