RECENSION. Jesper Nordström recenserar Ingrid Svenssons Ett magiskt rum – Salonger i 1920-talets Paris.
Ett magiskt rum – Salonger i 1920-talets Paris av Ingrid Svensson
Ellerströms 2017
En konstnär som jobbar i figurativ stil med oljefärg har fördelen att kunna luta sig mot en tradition, en bedömningsgrund att stå på, både utifrån motiv och teknik. Å andra sidan har hen att kämpa emot att vissa val av motiv faktiskt är så pass uttömda, ja närmaste stigmatiserade att det knappast går att komma undan med. Säg den bildkonstnär som idag skulle lyckas med att förnya “älgen på berget i solnedgång”.
Ingrid Svenssons Ett magiskt rum – Salonger i 1920-talets Paris är en bok som just faller inom ovanstående form av problematik, ty att skriva om Paris litterära liv från mellankrigstiden riskerar att just bli kitsch. Det räddas av att hon lägger ett nytt perspektiv på det, och väljer att lyfta fram lesbiska nätverkare; kvinnor som drogs till kvinnor och som i många fall inte skrev själva utan skapade mötesplatser och kanaler, den främste kanske Sylvia Beach som startade Shakespeare and Company, en av världens mest legendariska bokhandlare. Eller Gertrud Stein – förvisso författare själv – men som jämte Peggy Guggenheim är en av 1900-talets största mecenater och samlare av modern konst.
Ingrid Svensson vill lyfta fram och hylla dessa pionjärer, men hennes framställning blir lite väl lättsam och ensidigt positiv. Efter att ha läst den här mycket engagerade och medryckande framställningen av ett sen länge undanskymt och bortglömt kulturhistoriskt kapitel undrar jag om det egentligen var såååå lätt att som kvinna starta bokförlag och få tag i en lokal till det på 20-talet? Här nämns inte mycket om vilka komplikationer genusfördomar och skral ekonomi gav, och även om Paris på den här tiden verkligen var alla möjligheters stora klöveräng så var – och är – Frankrike också ett ganska manschauvinistiskt katolskt konservativt land. Att slå sig fram som kulturarbetare är ingen dans på rosor, men att vara arrangör och nätverkare är lika tufft på ett annat sätt, det är väl bara att fråga en roddare om hur det är att hålla en genomsnittlig popdiva glad och lugn i logen. Tanken på att dagligen umgås med den tidens svar på Björn Ranelid eller Ulf Lundell är nog för att göra undertecknad kallsvettig i alla fall. Men det nämns knappt något om konflikter eller friktion i boken, och även om man som Svensson väljer det positiva, entusiasmerande perspektivet så framstår texten helt enkelt inte sanningsenlig.
Om jag nu ändå ska svälja ner värsta magsyran, så är det helt enkelt en trevlig välskriven kulturhistorik om Paris och det kan väl aldrig vara fel. Däremot förvånar jag mig över att en disputerad akademiker i så här hög grad saknar viljan att problematisera och göra sitt ämne mer komplext.
