POESI. “Det slås in spik, det flyttas möbler, det vandras, en fisk fångas. Qiao verkar helt enkelt försöka gestalta sysslolöshetens stress i poetisk form.” Jesper Nordström har läst Andra säsongens grödor på flaska av den kinesiska poeten Qiao.
Andra säsongens grödor på flaska av Qiao
Översättare: Göran Sommardal
Ellerströms förlag
För tio år sedan skapade jag en spotifylista som successivt fylldes på men snart insåg jag att det ändå är trevligare att sitta i fåtöljen och avlyssna ett album i taget, trots allt. En skiva är en enhet som i bästa fall är större än delarna, dvs låtarna är valda och lagda i en viss ordning, som en traditionell diktsamling.
Den kinesiska samtidspoeten Qiao skapar sin egen playlist, hennes diktsamling Andra säsongens grödor på flaska är skrivna och publicerade på nätet i kronologiskt ordning och nu utgivna av Ellerströms i tryckt format. Men egentligen spelar detta ingen roll, de är sammanhållna och täta nog för att inte avfärdas som ett effektsökande projekt a la 90-tal när det gick att ge ut ”världens första e-mailroman”.
Vi har helt enkelt kommit så långt i nätets historia att webbpublicering inte är ett egenvärde. Däremot är det ett känt faktum att webbcensuren i Kina är världens mest sofistikerade och genomgripande, och man kan ju spekulera om mer samhällskritiska texter ligger kvar i byrålådan.
Det är svårt att ge någon smart sammanfattning om tematik och stil i Qiao poesi, men liksom att hon ser sitt skrivande som process, så innehåller många av texterna scener där textjaget… duttar. Det slås in spik, det flyttas möbler, det vandras, en fisk fångas. Qiao verkar helt enkelt försöka gestalta sysslolöshetens stress i poetisk form och detta föder en detaljskärpa och en slags brist på central koherens som nästan borde kallas autistiskt. Men hon väljer detaljer så att det läggs ett slags monokromt skimmer över det litterära landskapet, hon behärskar den svåra konsten att teckna en grundstämning, en dager utan att använda adjektiv. Det skulle jag vilja karaktärisera som centrallyrisk typisk asiatisk litteratur. Även om hon använder sig av ordet jag påfallande ofta är det inget expressivt heroiskt i verket, snarare handlar det om en vacker och melankolisk resignation över att vara del i något större.
Just när man lyckats få ett grepp och som recensent kan pusta ut genom att ha sammanfattat så tar det en ny vändning, kommen en tredjedel genom boken bränner hon av en metadikt om verb, och vid första läsningen kan man väl tycka den är lite malplacé, men den växer till en tanke som kan kopplas till det märkliga i vårdepression. När allt händer blir sinnet nerstämt av tanken av att bli frånåkt, allt kvillrar och bubblar och kraven blir för många.
Det hade fört för långt att föra ett resonemang om poesis begriplighet och frågor om tematik och kärna i text – oftast är detta lättare att vaska fram ur prosa – men just balansen av mystik och förundran å ena sidan och täta koherenta bilder å andra sidan finns här, och det gör det till en mycket läsvärd bok. Undertecknad kommer återkomma till den många gånger när suget efter något varken edgy politiskt eller rent naturlyriskt bortvänt gör sig gällande. Det är litteratur sprungen ur det komplexa och mystiska och samtidigt helt moderna Kina, och detta sagt i positiv anda.
