ORGANISKT. Gloria Gervitz livsprojekt Migrationer har utkommit i ny svensk översättning.“Gervitz bildspråk påminner om ett barockstilleben av den typ som syftade till att påminna om livets förgänglighet med sitt överdåd av blomster, frukter och kött precis på gränsen till övermognad och förruttnelse”, skriver Anna Remmets.
Migrationer 1976–2018 av Gloria Gervitz
Översättning: Hanna Nordenhök
Rámus förlag
Poeten Gloria Gervitz är född 1943 i Mexiko City. Långdikten “Migrationer” har hon arbetat på sedan 1970-talet, men den kom ut första gången på svenska först 2009. När den nu ges ut på nytt på förlaget Rámus är det i en ny översättning av Hanna Nordenhök och delvis en helt ny dikt som har fått titeln Migrationer 1976–2018. Det är den senaste men förmodligen inte sista versionen av detta livsprojekt.
De migrationer, som utgör Gervitz’ judiska släkts historia, intar (i alla fall i bokstavlig bemärkelse) en mindre framträdande plats än vad titeln låter påskina. Dock skönjer man snabbt ett tydligt ”före” och ”efter”. Ett ”efter” som tycks utspela sig i någon typ av exiltillstånd, om än inte nödvändigtvis ett geografiskt sådant.
Boken inleds med tätt skrivna, nästan överlastade rader. Här beskrivs en tillvaro i en kokong av hetta och prunkande grönska:
i de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar
och äpplena ruttnar före katastrofen
där kvinnorna smeker sina bröst och tar sig på könet […]
klängrankors flöde genom det som ständigt är detsamma
Sättet som intrycken överväldigar den vidöppna blick som utgör diktens perspektiv för tankarna till barndomens ofta obegripliga och ibland hotfulla värld. Det är till synes en värld av enbart kvinnor: mödrar, mormödrar och döttrar som flätar varandras hår. Sexualiteten (den uppvaknande) är som synes i citatet ovan starkt närvarande och uttalad och utgår från den kvinnliga lusten i stället för den manliga blicken. Diktens ”jag” ”för in fingrarna […] hittar njutningens punkt” och får sig själv att komma ”tills jag kissar på mig”.
Men jämte den unga flickan gestaltas en lika närvarande förruttnelse och död. Förutom de ruttnande äpplena fylls dikten till brädden av ruttnande svampar och härsknande fjärilslarver. Även lukten av kön som ”mognar och tynger eftermiddagarna” för tankarna till något härsket. Döden gör sig också påmind genom den äldre generationen kvinnor, genom mormodern som senare i dikten adresseras på andra sidan graven.
Gervitz bildspråk påminner mig om ett barockstilleben av den typ som syftade till att påminna om livets förgänglighet med sitt överdåd av blomster, frukter och kött precis på gränsen till övermognad och förruttnelse. Hon frammanar mästerligt synintryck och lukter, omslutenheten i trygghet och känslan av annalkande hot.
Precis som dikten själv, som tycks vara i ständig bearbetning och saknar ett tydligt slut, går dess subjekt ut och in i varandra. Mormodern, modern, duet, jaget och jagets olika åldrar tycks ständigt gå in och ut ur varandra utan att förmå (eller vilja) upprätta några tydliga gränser; ”lös upp mig på din tunga som en oblat” och ”låt mig vara kvar i dig” kan det heta. Ibland verkar det ”du” som adresseras vara en älskare eller älskarinna, ibland en äldre kvinnlig släkting. Det spelar mindre roll: längtan efter att uppgå i den andra är lika stark i båda fallen. I de stycken som skildrar den unga flickans fortfarande nästan preoidipala värld är detta begär uppfyllt.
Men så finns de andra delarna där den täta texten har luckrats upp och svävar som fragment på nästan tomma sidor. Ordens ensamhet och avstånd från varandra på sidorna speglar ett lika ensamt och alienerat ”jag” som ömsom ropar efter svar från ett ”du”, ömsom försöker känna igen sig själv – ”hon därborta som är jag”, ”hör du på mig?” frågar jaget, ”stanna hos” mig ber det. Det är dessa passager som jag läser som ett slags exilskildring. Exilen behöver dock som sagt inte förstås geografiskt, utan kan lika mycket läsas som en exil från barndomens värld, från mödrarnas och mormödrarnas värld. Migrationerna kan också bestå i språkbyten till hebreiska och engelska. Det förstnämnda utgörs bara av någon mening men framträder då desto starkare ensamt på sidan, medan det andra kan utgöra flera passager. Ett sätt att ytterligare understryka fragmentering och hemlöshet? Eller tvärtom ett sätt att visa hemhörighet i alla språken, att luckra upp deras gränser?
Inte helt överraskande är de tättskrivna styckena lättare att ta till sig: de är mer beskrivande och sammanhållna. Men de är också mer kraftfulla. De fragmentariska delarna ska förvisso gestalta saknad och brist, men de saknar också själva något av det driv som besjälar de andra. Kanske är det avsiktligt. Sådana invändningar till trots är det en mäktig upplevelse att ta del av Gloria Gervitz imponerande, organiska diktbygge.
anna.remmets@opulens.se
