SORGELITTERATUR. Personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? David Zimmerman finner en sorgegemenskap hos Roland Barthes.
Efter sin mammas död gör Roland Barthes anteckningar. Genom dessa anförtror han sig åt sin ”inneboende banalitet”, menar han. Barthes har under sina sextiotvå år levt i symbios med mamman, sorgen blir oöverstiglig – oskrivbar? Men i sina fragmentariska rader om sorg fixerar Barthes en absurd klyfta mellan verklighet och uttryckens enkelhet som märkligt nog har tröstat mig. Kanske kan det kallas förlustens banala språk.
Eftersom anteckningarna inte fanns på svenska läste jag dem först på danska, sedan på engelska, under en tid då jag själv desperat frågade hur förlust kan avlastas av språk. Barthes gav inga svar. Bara speglingar av simpla sanningar man upplevt. Till exempel minns jag att jag, efteråt, undslapp mig: ”han lider inte längre” – hos Barthes läser jag: ”På vad eller vem syftar ’hon’ i formuleringen ’Hon lider inte längre’? Vad betyder denna presensform?” Olika sorger, samma raka mantran.
Och när jag läser igenom Pequod Press färska utgåva av Barthes Sorgedagbok som Kristoffer Leandoer översatt, kommer det där tillbaka igen. Jag behövde böcker som förklarade för mig vad jag upplevde, men hur mycket litteratur kändes inte som skräp just då? Hur kändes inte allt eget skrivande som att förolämpa verkligheten? Barthes skriver: ”Jag vill inte tala om det för jag är rädd att göra litteratur – eller utan att vara säker på att det blir litteratur av det – även om det faktiskt är i dessa sanningar som litteraturen har sitt ursprung.”
Ja – personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? Gällande Barthes så har han förmågan (också i sina böcker om kärlek) att ge språkets mest löjliga gester ett värde, vilket skiljer hans sorglitteratur från vissa andra. Mindre graciös än, säg, Rainer Maria Rilkes Rekviem. Tre dikter, tre förluster: Rilke tar höjd, växlar mellan specifika ting och alltets lagar i en alldeles underbar poetisk komposition. Eller Joan Didion, hennes klassiska Ett år av magiskt tänkande skildrar glasklart Didions sorgeår med mantran som rytmiskt fångar upp prosan i cirklar runt den rationella hjärnans mittpunkt av kaos. En skör helhet, som just i sin helhet – sin arkitektur – ger mening, skönhet, åt en älskads försvinnande.
Men denna behärskning och kontroll hos Didion och Rilke? Barthes kallar i stället sorgen ”hopsjunken, betydelselös, oberättad” och ”oemottaglig för varje slags narrativ dialektik”. Som poeten Jacques Roubaud skriver om förlusten av frun, fotografen Alix Cléo Roubaud: ”Att uppehålla sig vid döden som sådan, att identifiera den som ett begär efter verklighet, har inneburit att erkänna att det i språket, och i alla dess konstruktioner, finns någonting som jag inte hade kontroll över.” Det är nog inte fel att koppla detta citat till vad Roubaud syftar på i bokens titel: Någonting svart.
Någonting svart i språket? Hur får man syn på det?
Problemet är att man går över gatan, handlar, betraktar tingen: Men var är tomrummet? Hur ser sorgen ut? Vi talar om det hemskaste vi vet utan att sorgen visar sig, så blixtrar den fram ur en obegriplig minnesbild, en obetydligt doft. Åsa Beckman skrev nyligen i en krönika i Dagens Nyheter att från ”olika platser, vid olika tillfällen, måste man möta sorgen på nytt” – så hopplöst att få dessa osammanhängande blixtar att bli bra text! Inte för sluten, inte för allmän text.
Och få lyckas, vill jag hävda, trots temats höga frekvens. Men så finns exempelvis Tua Forsström, som brukar samtala med saknade i sina dikter på ett särskilt sätt: ”De döda talar vänligt till oss, men vi blir skrämda, blandar ihop saker och ting.” I höst kommer hennes Anteckningar, kanske ett slags systerbok till Barthes, där hon skriver: ”Men vad kan dikterna göra då? Tillåta oss att umgås med de döda.” Ett slags solitär gemenskap, som också enligt Leandoer i efterordet till Sorgedagbok fogar Barthes rader till ”den ganska lilla kategori böcker som kan ge genuin tröst, just genom att inte ha något annat att erbjuda än en annan sörjande röst”. Vissa sorgeböcker, som Barthes eller Forsströms, ger inga svar men samtalar, umgås, lågmält och införstådda.
david.zimmerman@opulens.se
