KLAUSTROFOBISKT. I sin nya psykologiska roman skildrar Inger Frimansson hur tätt sammantvinnat det normala livet är med det mest fasansfulla vi kan föreställa oss. Hon förmår förena de mest livskraftiga inslagen i flera rika litterära traditioner, menar Crister Enander.
De sista rummen av Inger Frimansson
Norstedts förlag
Tomt. Förvirrande. Allt tycks i ett slag ha antagit en främmande och närmast okänd form som undandrar sig såväl den invanda som den vardagliga förståelsen.
Knappt ett ljud hörs. Ingen som pratar ens på avstånd. Inte en levande själ. Det är tärande tyst på ett obestämt hotfullt sätt. Korridoren ligger öde. Hon vet inte heller var hon befinner sig, minnet av den senaste tiden – hon saknar varje ansats till överblick – är som raderat. Inte ens sitt eget namn förmår hon att minnas. Men att det är ett hotell hon befinner på sig upptäcker hon snart. Hon lämnar rummet och går ner till receptionen och vidare bort till matsalen. Inte en människa vare sig ser eller hör hon till en början. Även om hon snart stöter på några få närmast vinddrivna existenser, bedrägliga och liksom tömda på sin vanliga mänsklighet. Kanske är de rentav hotfulla? Det kan hon inte veta.
Vad gör hon här? Varför är hon på detta främmande hotell? Och vad är det som har drabbat hennes minne? Frågorna är många, vassa, djupt obehagliga och får henne att känna sig minst sagt obekväm och utsatt. Men alla dessa aggressiva frågor överskuggas helt av en betydligt viktigare och smärtsammare fråga: Var är hennes två barn? De, Adrian och Liv, är fortfarande alldeles för små, inte alls i stånd att ta hand om sig själva, bara fem och tre år gamla. Och Hans, hennes man, var befinner han sig? Är barnen hos honom? Hon vet inte. Allt är blankt som ett ännu oskrivet ark papper.
Paniken och ångesten river inom henne, riskerar att lamslå henne fullkomligt. Hon tvingar sig själv att bevara åtminstone ett minimum av sinnesnärvaro.
I sin nya psykologiska roman De sista rummen visar Inger Frimansson sin imponerande förmåga att i vardagen och i det på ytan fullkomligt normala skapa en oroväckande osäkerhet och samtidigt skildra hur tätt sammantvinnat det så kallade normala livet är med det kanske mest fasansfulla vi förmår att föreställa oss.
Viol – inte Viola, utan bara Viol, som blomman som blommar just nu – är det namn hon ges av en kvinna som även hon verkar fången på hotellet. Dörrarna är låsta. Det finns ingen väg ut. Viol är en fånge på det nästan öde hotellet.
Klaustrofobin, skräcken som sakta ökar i styrka och intensitet, förlusten av sammanhang och överblick, den påträngande utsattheten, allt sammantaget blir Frimanssons roman till en spegelbild av hur dagens samhälle framträder i medvetandet hos många av oss.
De sista rummen är en sällsynt stark och intensivt uppfordrande roman av ett ovanligt övertygande slag. Inger Frimansson är en av landets mest övertygande romanförfattare. Hon kan inte avfärdas som en av alla “deckarförfattare”, vilket tyvärr blir allt vanligare. Inger Frimansson skriver psykologiska romaner med ett stort, allvarligt och angeläget djup. Det är som om hon förmår förena de mest livskraftiga inslagen i flera mycket rika litterära traditioner. Som en egentligen omöjlig kombination av John Updike, Joyce Carol Oates och Inger Alfvén – med inslag av såväl Stephen King som Daphne de Maurier.
Men först och främst skriver Inger Frimansson romaner som bärs fram av sin egen inre starka kraft och som mest av allt påminner om … ja, Inger Frimansson. De sista rummen är en av bokårets verkliga höjdpunkter. Missa den inte! Och hennes rika språk är en ren njutning att få ta del av.
crister.enander@opulens.se
