GOTIK. Bara något år efter Frankenstein skrev Mary Shelley Matilda, som nu utkommit i svensk översättning. Anna Remmets läser en roman som under ytan kritiserar den tidens patriarkala samhälle.
Matilda av Mary Shelley
Översättning av Daniel Martinez
Sjösala förlag
I år fyller Mary Shelleys klassiker Frankenstein 200 år. Denna kultförklarade roman om vetenskapsmannen som skapar ett monster av likdelar skrevs när Shelley var i nittonårsåldern och kom att bli en sådan one hit wonder att det föga överraskande ryktats om att det i själva verket var Mary Shelleys make Percy som skrev den. Den bok som nu ges ut på det lilla förlaget Sjösala, Matilda, och som kom till något år efter Frankenstein, är i princip helt okänd.
I de otaliga analyser som gjorts av Frankenstein nämns ofta kvinnornas frånvaro. I den mån de alls förekommer är de ganska endimensionella, änglalika varelser och symboler för den oskuld som måste skyddas mot den förbjudna kunskap som monstret symboliserar. Faktum är att Matilda behandlar en liknande tematik, men skildrad ur det motsatta perspektivet.
Här är huvudpersonen en ung kvinna, Matilda. I likhet med många av romantikens hjältinnor växer hon upp föräldralös och kärlekslös sedan hennes mor dött i barnsäng och hennes far i förtvivlan gått i landsflykt. När Matilda är i tonåren återvänder han dock plötsligt. Först är deras relation varm och innerlig, men efter några månader blir fadern som förbytt, lynnig och kall. Till slut bönar och ber Matilda honom att förklara den drastiska förändringen. Det visar sig att fadern utvecklat erotiska känslor för sitt barn, som påminner honom om den döda hustrun. Brott mot incesttabut kan anas mellan raderna i flera gotiska romaner, men mig veterligen har det aldrig uttryckts lika explicit som här, vilket i sig gör detta till en ganska anmärkningsvärd roman. Särskilt med tanke på att författaren själv var en ung kvinna, och som sådan inte förväntades ha kunskaper om så mörka aspekter av tillvaron. Efter det ödesdigra avslöjandet tar fadern livet av sig och Matilda drar sig undan världen för att leva som eremit i en stuga på landet.
Matilda är på många sätt, liksom för den delen Frankenstein, ett skolboksexempel på en gotisk roman. En del skulle nog med visst fog säga att det ibland blir närmast parodiskt, och att det är det som kan förklara att texten inte har motstått tidens tand och i dag är nästan bortglömd. Känslorna och gesterna är stora. Karaktärerna jämrar sig och faller avsvimmade till marken. Dessutom speglar den dramatiska naturen deras sinnesstämningar, vilket är ett av gotikens och romantikens utmärkande drag. Så här kan det låta: ”Dånande blixtar lyste upp en myriad grenar som alla hade slitits sönder av stormen. […] I det skick jag var, med ett sinne som löpte fritt, förenade jag mina tankar med de yttre omständigheterna och naturens växlingar så att de blev direkt förbundna med den händelse jag fruktade.”
Här finns inte som i Frankenstein några övernaturliga monster, men det monstruösa och överskridandet av tabun är likväl centrala teman. De tabubelagda begären beskrivs som ”monstruös lidelse”; Shelley talar om ”syndens ruttna deformitet”. Matilda innehåller också framträdande element av det som i feministisk litteraturforskning kallas female gothic: litteratur som använder sig av gotikens attribut för att gestalta kvinnors utsatthet i patriarkatet, men som på grund av just gotikens fernissa av monster, skurkar och skrämmande omgivningar inte nödvändigtvis uppfattas som kontroversiell kritik av det faktiska samhället.
Matilda är en ung kvinna som på det mest brutala sätt kastas ut ur barndomen då hotet om sexuellt våld gör entré i hennes tillvaro, dessutom i skepnad av den man hon trodde sig vara mest trygg med: hennes egen far. Samtidigt gör denna nya kunskap att hon kan förvandlas från en Elizabeth, den änglalika oskulden i Frankenstein, till Victor Frankenstein själv: tyngd av en hemlighet, grubblande och till och med fientlig på ett sätt som kvinnor sällan tilläts vara i denna tids litteratur. Med den (förbjudna) kunskap som hon nu äger om den manliga sexualitetens skuggsida kan hon inte längre spela rollen av oskuldsfull flicka av det material som ansågs utgöra en god framtida hustru. Shelley tycks med detta vilja kritisera uppfattningen att kvinnor förväntades vara ovetande, oskuldsfulla och änglalika när det är de som måste förhålla sig till den manliga sexualitetens hot.
Matilda är en underlig, ojämn, störande och fascinerande liten historia. Det är inte konstigt att den fallit i glömska, men tursamt att den nu kan återupptäckas av flera.
anna.remmets@opulens.se
