PARISISK MEDELPUNKT. Gertrude Stein lekte med hela den självbiografiska genren, med berättarjaget, med berättarens och läsarens perspektiv och med författarens trovärdighet. Elisabeth Brännström läser om en klassiker som utkommit i nyutgåva.
Alice B. Toklas självbiografi av Gertrude Stein
Modernista
Översättning av Thomas Warburton
Om man går över kyrkogården Père-Lachaise i Paris och stannar upp vid alla de gravstenar som rests över berömdheter hittar man till sist, bland de otroligt många kända namnen, den amerikanska författaren, lyrikern och dramatikern Gertrude Stein (1874–1946). Om man sedan går runt till stenens baksida ser man att Alice B. Toklas (1877–1967), Gertrude Steins livskamrat och allt i allo, vilar där lite i skymundan. Hon är placerad precis bakom Gertrude Stein, den position där hon villigt tillbringade en stor del av sitt liv.
Första gången Alice B. Toklas träffade sitt livs stora kärlek, Gertrude Stein, hörde hon klockor ringa, något som hon påstod bara hade hänt henne de tre gånger i livet då hon träffat ett stort geni. Klockorna hade också ringt för Pablo Picasso och den brittiske filosofen och matematikern Alfred Whitehead och i ingetdera fallet hade hon misstagit sig, hävdade hon med stor bestämdhet. Det som egentligen skedde när Alice år 1907 för första gången steg in i Gertrude Steins hem i Paris på nr 27 Rue de Fleurus kan kanske bättre beskrivas som kärlek vid första ögonkastet. Alice lämnade efter den dagen aldrig Gertrude, utan stannade kvar som ständig inspirationskälla, hjälpreda och partner i ett ovanligt öppet lesbiskt förhållande som höll i sig fram till Gertrudes död 1946.
Förhållandet med Gertrude öppnade en helt ny värld för Alice, en trettioårig medelklasskvinna från San Fransisco som helt plötsligt fick träffa alla de nyskapande konstnärer och författare som samlades runt Gertrude Stein. Bland många kända besökare och vänner hittar man Picasso och Cézanne, Hemingway, Scott Fizgerald och Ezra Pound. Gertrude hade sedan länge varit en entusiastisk konstsamlare och hon var också en envist arbetande författare som, trots att hon ständigt refuserades av förlagen som inte förstod sig på hennes helt unika stil byggd på upprepningar och avsaknad av nästan alla skiljetecken utom punkt, stenhårt trodde på sin självutnämnda genialitet.
Den hett efterlängtade framgången uteblev alltså, men när den stilistiskt tuktade Alice B. Toklas självbiografi äntligen blev en storsäljande succé år 1933 blev kändisskapet snabbt så överväldigande att det till en början skrämde både Gertrude och Alice. Gertrude hyllades som en stjärna både i Europa och i hemlandet Amerika och stjärnstatusen har hållit i sig. Boken betraktas i dag som en av världslitteraturens stora klassiker.
Titeln är naturligtvis bedräglig. Egentligen är det Gertrude Steins egna memoarer som berättas ur Alice B. Toklas perspektiv. Man får veta ganska lite om Alice, men bra så mycket mer om Gertude och hennes roll som geni, hårt arbetande författare och centralpunkt för Paris konstnärliga avantgarde. Gertrude Stein leker i själva verket med hela genren, med berättarjaget, med berättarens och läsarens perspektiv och med den självbiografiske författarens trovärdighet. Det här gör hon med mycket humor och en exakthet i prosan som är svår att efterlikna.
Gertude Stein var också expert på att skildra vardagens alla föremål och små och stora händelser in i minsta detalj. Resultatet blev en fantastisk bok som går att läsa om hur många gånger som helst. En skvallrig, humoristisk, detaljerad berättelse, som vänder upp och ner på en hel genre och samtidigt är fullpackad med drastiska anekdoter om dåtidens kändisar. Kan man önska sig så mycket mer? Helt underbar läsning i fin nyutgåva på Modernista.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
