ANDNING. Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling heter Orkidébarn. Freke Räihä läser den och skriver ett brev till henne.
Orkidébarn av Eva-Stina Byggmästar
Schildts & Söderströms
Degeberga 24 april 2018
Kära mäster Byggmästar,
Du, jag, fyller lungorna med luft, fyller väskan med allt annat – också med luft, med andas, med diktens ejderdun. Kanske mossa och såpa. Ut ska vi. Ut och leende uppbrott. Jag är barnet. Barnet med tusenmilaansiktet. Med hundrakiloskroppen. Du, Eva-Stina, du mitt bygges mästare. Min gråt och glädje. Du de ord jag inte kan frammana.
Omplåstra mina fingrar med lyriken. De är inte gjorda för att flyttas igen. Jag ser dig med nubb hänga bonaderna igen. Alla strån, alla hyllmeter, dikternas rader efter varandra på nytt, på en ny plats. Jag är nöjd här. Ska sätta potatis, kultivera. Börja gräva igen när jag hör från dig. Fjäderlätta rör sig svartfåglarna här. Vinden. Nyheterna från omvärlden som skakar. Barnen är friska och sjuka om vartannat. Hur är kärleken? Kärleken växer av egen tyngd. Och din? Du gör ett litet bo i kroppen, av stråna, av linjer, av rader till fraser. Allt som mojnar till hö, till frasande.
Pippifåglarna har vaknat till liv. Jag byter yllestrumporna mot barfotahärdandet. Mot mossan som borde gräsgödslas. Det drar längs golvet. Vad skulle du kalla det? Viskningslek mellan yttertårna kanske. Jag får koka upp kaffet igen, ställa fram smöret till rågkakan. Golvet viskleker, knastrar av ute. Det smälter.
Det smälter liksom isbitarna, iskontinenterna smälter. Jag är med dig, vi måste lyfta fåglarnas harklande, påminnande, drillar. Vi måste prata om hur vi åldrar jorden vi lever på. Jag önskar vi kunde se det. Lånet, det på nåder, vår ensamhet i ansvar för de steg vi tar. Det måste vara hundra mil mellan oss. Dina ord bär mig. Dina ord bär dig till mig. Käraste, mest älskade Eva-Stina, vi sitter här med våra sysslor. Min syssla är dina stygn i dag. Som jag längtat! I år har jag längtat. Helt plötsligt sitter vi här. Du sömmar, jag försöker följa med, lite oerfaren som jag är. Klumpig med fingrarna och lite rastlös i benen.
Tar du henne med dig ut? Hon nynnande. Hon med lapptäckesvingarna. Hon som bär. Som klingar ömt. Jag tittar också ut mellan pelargon och porslinsblomma, snart doftar de, snart små sockriga dofter av blomsterlyster. Tar jag dina ord? Mina ord är också dina.
Farfarsblivandet är mer tonic-vatten för mig. Men samlandet, att gå, stövlar i skogen – och där är vi. Här finns något sötbittert, som radioskval i bakgrunden. Något mumlande, tonsättande. Men farfarsblivandet. Att stå med rot och redskap i hand. Att sätta en fot framför den andra.
Du säger att orden är mellan bombskydd och gökur, som mellan livsnödvändighet och ramverk och det underverkande lilla tekniska, som tiden, som ändå det nostalgiska. Jag tänker att det är andning. Annars är jag så tyst, fast jag har att tala med och ibland att tala om. Här är den! Här är tidens gång lik cirkel, virvel. Slutet nalkas oss. Hör poesins starka stämmor, de små tecknen – som döda fåglar säger du, som det som dödats, utrotats, ur världen. Den sista död i fångenskap. Samlad fångad. Om det som är borta kan vi endast dikta. Du säger det. Jag har tänkt på just det. Hur med vittnet? Hur med de stumma? Bara dikten kvar. Bara de små kraxande vinklarna kvar. Jag brer lite smör på en rågkaka, körsbärspajen inte än om några månader. Finns det något i frysen? En björnbärssylt längst in i skafferiet. Björnen trumpen utan. Gillar det kanske inte ens. Något litet till kaffet. Kanske på ett blommande fat. Det finaste till dig. Lite kantstött. Men bara lite.
Jag fyller mitt brev med sylten. Du diktar ständigt denna mjuka fyllnad. Slutna blir det stoppade ändå fyllda med luft och mörker. En andningsluft, ett vaksamt stygnande mörker. Det finns där. Men en måste veta eller öppna för att se det. Att bara sitta på kudden gör inte att en vet vad det är att göra kuddar. Ens filtar. Som trots vädring kanske luktar lite.
Jag skrev något om dikten som cesur. Jag tror det var i en föreläsning till blivande poeter. Och nu säger du att dikten är du, är ”pausen / i skogsstigsteget”. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Har du influerat mig? Som en ovetande mentor? Dina ords tidlösa själaskav. Som luftburna, skrattkråkiga, frön över sjön. Ett litet hopp i all död. I all sorgens akademi. Orkidén står i fönstret. Lila-grön, jorden blottad. Vattnar den så stilla. Som stråke. Som bris genom fönstersprickorna när det stormar och brinner glas under vår grund.
Du säger att du återvänder till din stoppade fågelholk. För mig är hemmet en luft, en andning. Soffan är mjukaste, sträv som kattens tunga. Sängen ett fågelbo. Bara himlen är närmare. Närmar sig. Som nattens, som världens mörker. Som hemmet och ordet trösten i det.
Andningen har gjort sprött asplövet. Måste smulas. Kvar ligger ådrorna, som bär bris och segel. Som bildar en fjäder mellan tallarna, som bebos av dessa kvittergyttersångerskor. Kanske måste vi som dessa fjädervingar. Lyfta blicken ovan stugan och ibland bara sjunga.
Hälsningar,
info@opulens.se
