Verkligheten är ett halt ord

VIRTUELL VERKLIGHET. Mats Barrdunge ger sig i kast med VR-tekniken. Men är då Virtual Reality en “reality”, alltså en verklighet? Här följer en reflektion kring frågan, ett svar och en framtidsprognos. 

Jag hade för höga förväntningar när jag första gången prövade VR-tekniken. Jag blev faktiskt… lite besviken. Jag hade väntat mig en mer omtumlande upplevelse och inte någon grumlig, suddig låtsasupplevelse. Men efter en stunds utforskning av den medföljande gratisskivan hittade jag en del godbitar.

När en muskulös och aggressiv person hotade mig med en brinnande svetslåga framför näsan tänkte jag ”det här är inte på allvar”. Intressant, som om jag inte visste det i förväg. När jag sedan förflyttades till en motorväg utanför London, skjutandes på beväpnade motorcyklister i en skåpbil med ett handeldvapen i ena handen, vidgades omedelbart rumsupplevelsen. Jag blev tvungen att ändra uppfattning.

VR-tekniken har framtiden för sig genom att den på ett nästan skrämmande realistiskt sätt kan simulera det verkliga rummet vi upplever genom våra sinnen. 

Men verkligheten är ett halt ord. Vetenskapen pratar om parallella världar på ett sätt som ingen vanlig människa kan begripa men där vi noviser ändå fattar poängen, att det vi tror vara verkligheten kanske bara är ett specialfall av den.

Problemet med vår uppfattning om verkligheten sammanhänger med att vi tror på det vi ser och upplever genom våra sinnen. Visst, spegelreflexen av pinnen som vi sänker ned i vattnet är inte själva pinnen. Vilket alla kan förstå med sitt förnuft eller reflektiva tänkande. Men verkligheten är en term som har en djupare innebörd och inrymmer allt det som vi upplever som verkligt. I vardagsspråket använder vi oss av uttrycket ”inre verklighet” för att säga att det finns en annan verklighet inom oss som består av tankar, känslor, minnen och viljeyttringar, och skiljer sig från den vi upplever med våra yttre sinnen. Men är Virtual Reality en reality, alltså en verklighet?

Facebook eller Meta står i startgroparna för att ta ett stort steg framåt i den digitala teknikutvecklingen och har köpt upp företaget Oculus som ligger i framkanten av VR-teknologin. Många spekulerar i om vi i framtiden kommer att vara uppkopplade mot virtuella 3D-världar i något som påminner om den sociala 3D-plattformen Second Life.

Det låter inte särskilt spännande eller ens nytt om deras vision av ett Metaverse ska revolutionera vår syn på internet. Men antag att vi i framtiden kan utveckla en ny typ av datorglasögon, som inte nödvändigtvis är uppkopplade mot ett närverk, men som har så stor processorkraft att den kan måla om allt det vi ser. En form av Augmented Reality (AR) eller förstärkt verklighet som integreras med stereoskopisk 3D. Det är ett faktum att vi inte kan göra något åt färgen på betongens gråhet eller den svarta asfalten. Men tänk om vi kunde färglägga dessa i gladare och skimrande färger, enligt samma principer som man med ett bildbehandlingsprogram ändrar färgerna i en bild. Då skulle vår närmiljö ges ett mer tilltalande utseende. Om vi antar att glasögonen är så avancerade att de utan glitchar eller störningar kan följa rörliga föremål då skulle vi kunna måla om hela vårt upplevelsefönster mot världen efter våra subjektiva preferenser. Då blir det bara fantasin som sätter gränser för hur vi vill att våra nära och kära skall se ut.

Om Facebooks vision av ett Metaverse kommer att innebära en revolution inom digital kommunikationsteknologi måste det innebära något mer än en förbättrad version av Second Life. Det måste också innebära att vi lämnar skärmtittandet och använder oss av en annan teknisk apparat eller device.

Det behövs kanske en ny typ av datorglasögon eller visir som kan måla om vår upplevda yttervärld efter våra subjektiva ideal, och som kombineras med en nätverksuppkoppling med information om intressanta platser eller pilar som pekar mot till exempel riktningar där dina vänner befinner sig. Om tillräckligt många människor dagligen kommer att använda sig av sådana glasögon för att orientera sig i en stadsmiljö, träffa vänner, göra sina inköp, gå på restaurang eller besöka muséer, kommer alla att uppleva verkligheten på sitt eget personliga och subjektiva sätt. Då är frågan om vi kommer att kunna tala om verkligheten som något gemensamt och kunskapen som något objektivt. Det vi kallar för empirisk kunskap som är den gemensamma grund alla naturvetenskapliga discipliner står på skulle då kunna uppfattas som ett äldre synsätt. Men då är vi utelämnade åt vår egen och andras fantasi och träder in i en hallucinatorisk framtid som inte kräver sinnesutvidgande droger. 

På Globen invid Avicii-arena ligger Sthlm VR Center där man kan spela olika VR-spel i enspelar- eller flerspelarläge med Oculus-tekniken. Det är allt ifrån enkla spel där man skjuter eldskastande grodor eller anfallande pirayor, till det mer avancerade spelet Half-Life: Alyx (Valve Corporation), som fått mycket beröm för sin grafik och interaktivitet. På plats får man instruktioner av personalen och Adelin ger mig god hjälp i hur man skall använda handkontrollerna och i valet av spel. Innan min speltid tar slut frågar hon om jag vill gå ut på plankan.

Javisst, svarar jag men tillägger att jag faktiskt är lite höjdrädd. När jag försiktigt går ut på plankan i en höghusmiljö på mer än hundra meters höjd frågar hon om jag inte skall ta ett steg till vänster. Nej absolut inte, svarar jag bestämt, jag vill inte lära mig att göra något i VR som man inte kan göra i verkligheten. KBT (kognitiv beteendeterapi), replikerar hon, vilket också är ett godtagbart svar på en av alla möjliga praktiska tillämpningar av VR. Dess främsta syfte är kanske inte att överträffa spelupplevelsen hos datorspel utan här öppnas helt nya möjligheter som ett verktyg till fjärrstyrning, forskning, utbildning och psykologisk terapi, men vad som göms i framtiden vet ingen.

Kanske vår verklighet övergår till ren fantasi, då vi blir det vi tänker och styrs av idéer från vårt inre. Då träder vi in i en ny tidsålder där vi skapar och utformar vår egen upplevelse av verkligheten och lämnar det okunniga tillstånd då vi tror på allt vi ser.