SKRYTBYGGE. “Presidentbiblioteket i Ankara må vara inspirerat av Hagia Sofia, men för även tankarna till filosofen Jeremy Benthams panoptikon-vision från slutet av 1700-talet om ett fängelse eller annan offentlig byggnad med ett runt torn i mitten för övervakning utan insyn”, skriver Frederick Whitling.
Det är ett svindlande, skrämmande skrytbygge: det nya presidentbiblioteket i den turkiska huvudstaden Ankara är en del av en ny anläggning med bland annat ett presidentpalats, en utställningshall och en moské. Detta innebär en hög säkerhetsnärvaro, och det dröjer inte länge innan två av de många poliserna börjar ställa frågor. Fler frågor vid ingången. En nyfiken vakt försäkrar snart för mig att det Osmanska riket minsann var ”mycket gammalt”. För all del: när jag nämner den moderna turkiska republiken nickar han, men vill ändå betona det storslagna osmanska. Samtidigt möter min blick ett fotografi av Recep Tayyip Erdoğan i det nya biblioteket, med ett större bokband i händerna. Den turkiske presidenten framställs här som en engagerad läsare, som en begrundande bibliofil.
I väntan på en QR-kod för att passera begrundar jag två ytterligare fotografier, båda svartvita: ett på Erdoğan och ett på ”landsfadern” Mustafa Kemal Atatürk, republikens grundare och första president. Att de är svartvita är ingen tillfällighet: här likställs de två presidenterna. Atatürks porträtt är en förväntad inredningsdetalj i Turkiet, nästan lika vanlig som dörrar och fönster. Men just i det här sammanhanget är det kanske inte lika självklart, med tanke på att Erdoğan med tiden har tagit ett större avstånd till Atatürk, som visserligen fortfarande används som en legitimerande faktor. Atatürks gravmonument från det tidiga femtiotalet finns några kilometer därifrån, mer centralt i huvudstaden och beskriven av Kaj Falkman, tidigare generalkonsul i Istanbul, som ett turkiskt ”örnnäste”. I juryn för det monumentala mausoleet satt bland annat den svenske arkitekten Ivar Tengbom. Men Erdoğans nya presidentbibliotek i vit och rosa marmor får till och med Atatürks mausoleum att krympa i jämförelse. Vid den överdrivet monumentala ingången till biblioteket blandas de historiska korten ihop. Kolonnportiken är en Las Vegas-hybrid, en nyosmansk pastisch med referenser till bland annat nyklassicismen.
Visst, hellre ett bibliotek än ännu ett anonymt köpcentrum eller ännu en flygplats, även om den första tomma teaterliknande hallen vid ingången för tankarna till ett slags ”business lounge”. Det nya presidentbiblioteket har hursomhelst stora anspråk och lämnar en något olustig eftersmak. Den bokstavliga höjdpunkten är den mer än trettio meter höga ”världsatlas”-hallen med sexton kolonner som kopplas till så kallad turanism och en ”pan-turkisk” nationalistisk historiebild av de ”sexton stora turkiska staterna”. Det är knappast en tillfällighet att ljuset faller på just Turkiet och Svartahavsregionen på den stora jordgloben mitt i centralhallen. Byggnadsplanen är ett geometriskt grekiskt kors med osmanska moskéer som mönster, och genom det i förlängningen bysantinska kyrkor. Det hela kröns av en kupol. Även om biblioteket är en sekulär byggnad har det en klart religiös inramning. I en passning till inskriften i cylindern till världens högsta kupol, Peterskyrkan i Rom, citeras här två verser från Koranen om vikten av skrivande och läsande. Referensen till Peterskyrkan är för all del subtil, kanske till och med oavsiktlig. Det kan däremot inte sägas om kopplingen till en annan berömd kyrka, kristenhetens största när den stod färdig på 500-talet: Hagia Sofia i Istanbul.
Vid åsynen av den färdigbyggda katedralen i Konstantinopel ska den östromerske 500-talskejsaren Justinianus med templet i Jerusalem i åtanke ha utbrustit ”Salomo, jag har överträffat dig”. Det är knappast en slump att man i det nya presidentbiblioteket möts av en kopia av donationsurkunden från när Hagia Sofia blev en moské på 1400-talet. Urkunden, om en stiftelse för byggnadens underhåll, är själva kärnan i dess omvandling till moské tidigare i år. Dokumentet stod till grund för det rättsliga beslut som ogiltigförklarade att byggnaden blev ett museum 1934, i sig en symbol för åtskiljandet av religionen från staten i den unga republiken. Den planerade parallella moskéomvandlingen av den ikoniska Chora-kyrkan i Istanbul, ett museum sedan andra världskriget, verkar nu ha bromsats. Samtidigt står en ny stor moské snart färdig vid det annars sekulära Taksim-torget i staden, bredvid Atatürks republikmonument. Både religion och kultur politiseras genom återtagandet av Hagia Sofia som moské. Enligt Erdoğan är Hagia Sofia en intern turkisk angelägenhet. Omvärlden håller nog inte helt med.
Presidentbiblioteket i Ankara må vara inspirerat av Hagia Sofia, men för även tankarna till filosofen Jeremy Benthams panoptikon-vision från slutet av 1700-talet (från grekiskans panoptes, ”allseende”) om ett fängelse eller annan offentlig byggnad med ett runt torn i mitten för övervakning utan insyn. Eftersom man aldrig kan veta om och när någon ser en tvingas man anpassa sitt beteende därefter. Den engelskspråkige anställda som ger mig en kort rundtur hänvisar till världsbibliotekshallen som just ett torn som ser överallt, som når hela världen. På ett symboliskt plan utmanas här det visserligen dubbelt så stora biblioteket i Alexandria. Mörkrets herres allseende öga i Sagan om ringen känns faktiskt inte som en alltför långsökt liknelse.
Men Erdoğans bibliotek är nog inte det största i Turkiet så länge till.
Biblioteket i Ankara är det största i Turkiet, med en samling på mer än fyra miljoner böcker – tio gånger större än till exempel Stockholms stadsbibliotek. Centralhallen i Gunnar Asplunds kända Stockholmsskapelse är en cylinder, ikonisk kanske just därför att den saknar den glaskupol som han först hade tänkt sig. Erdoğans bibliotek byggdes på fyra år, och invigdes den 20 februari i fjol: siffermagin, 20-02-2020, var förmodligen svår att motstå. Sedan kom pandemin. Min tillfälliga guide menar att biblioteket trots en maxkapacitet på femtusen personer hade ”tiotusen besökare om dagen” i början, innan Covid tog tyglarna. Likväl saknar mer än hälften av alla skolor i Turkiet i dag ett bibliotek, och biblioteksanvändandet i landets större städer har avtagit under det senaste decenniet. Detta är för all del knappast bara ett turkiskt bekymmer, även om många bibliotek i Turkiet har stängts på senare tid. Samtidigt har böcker från när och fjärran skänkts till det nya presidentbiblioteket. Mängder av böcker har även skickats dit från varje land där Turkiet har en diplomatisk representation. Än så länge har biblioteket gästats av ambassadörer och representanter från Vitryssland, Uzbekistan, Kina, Chile och – som hittills enda europeiska land – Frankrike.
Men Erdoğans bibliotek är nog inte det största i Turkiet så länge till. Vid invigningen i februari nämnde presidenten att ett liknande ännu större bibliotek kommer att öppna i Istanbul, i ombyggda osmanska militärbaracker från slutet av 1700-talet. Samtidigt byggs ett nytt stadsmuseum i den gamla huvudstaden, och ett nytt kulturcentrum med – håll i hatten – ett operahus, en teater, biograf- och konsertsalar, en utställningshall och en konferenshall, ett museum, ett konstgalleri och ännu ett bibliotek. Kejsar Justinianus menade att hans nya katedral överglänste kung Salomos tempel. Elefantfrågan i stadsrummet är väl vem Erdoğan vill överträffa, och varför.
info@opulens.se
