SKULD. Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? undrar Gustaf Johansson.
Något med de snart utplacerade snubbelstenarna i Stockholm gnager i mig. Gunter Demnigs projekt är förstås genialt i sin enkelhet: guldfärgade gatstensplaketter som sticker upp tillräckligt för att en fotgängare ska kunna snubbla på dem, var och en till minne av ett noga efterforskat offer för Förintelsen. En mer effektiv gestaltning av hur det förflutna på vissa platser vägrar att lägga sig till ro är svår att tänka sig. Men är Stockholm verkligen en sådan plats? Vad är det vi ska snubbla på, och hur förhåller det sig till det som sticker upp i Berlin eller i Prag?
Vi ska så klart tala om hur det kom sig att människor i behov av skydd inte gavs det i Sverige under åren före kriget. Det är emellertid att minnas något annat än den historia som snubbelstenarna påminner om i andra delar av Europa. Där säger de: Här levde en människa, och en dag fördes hon bort och mördades medan hennes grannar såg åt ett annat håll eller deltog som dödsmaskineriets villiga redskap. Det är vad snubblandet betyder i Tyskland, i Österrike, i Ungern, i Litauen. Man snubblar på den iskalla insikten att det var här, i den byggnaden, i det gathörnet, som det hände. Här marscherades människor iväg mot deportationen eller skjutplatsen. Här flyttade deras grannar in i de tömda våningarna. Vi känner väl till de ting som gjorde det möjligt: propagandan och avhumaniseringen, anständighetströsklarna som sänktes och det allt naknare våldet, förstås också kriget.
Detta är dock inga svenska erfarenheter. Sverige stod på randen till avgrunden, såg ned i den, men förskonades. Också här fanns människor som skrev listor på dem som skulle fösas ihop för att mördas. Också här hade medlöperiet spridit sig om ockupationen kommit. Det hade lika gärna kunnat ske i Stockholm, visst, men det gjorde det inte. Skillnaden är avgörande. Ska vi minnas dem som utvisades under 1930-talet, och det ska vi självklart, då tror jag att vi måste finna vårt eget sätt att göra det på.
Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? Jag vet inte. Resultatet blir emellertid oavsett att betydelsen av tyskans ord för bemästrandet av ett sårigt förflutet – Vergangenheitsbewältigung – förskjuts. Att beväldiga sig andras förflutenheter är något helt annat än att försöka få bukt med sin egen.
info@opulens.se
