HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Köpenicker Straße i Berlin.
Seriöst verksamma akademiska historiker värjde sig ofta och länge mot så kallad “kontrafaktisk historieskrivning”, med andra ord spekulerande i stil med “vad hade hänt om John F Kennedy inte hade blivit skjuten” eller “Hur hade Europa sett ut om Claus von Stauffenbergs kupp mot Hitler lyckas”. På senare tid har det blivit mer accepterat.
Grunden är hur man ser på historia och har gått ifrån en slags historicism där man ser på historien som styrd av lagar och förutsägbara förlopp. Men om du bara en gång i livet ska ägna dig åt kontrafaktisk historia så gör det runt Gustav Stresemann, den stenhårt tuffa – i positiv bemärkelse – statsmannen som lyckades att hjälpligt hålla ihop Tyskland under Weimarrepubliken. I egenskap av utrikesminister från 1923 strävade han efter att Tyskland skulle närma sig Frankrike och därmed bryta Tysklands utrikespolitiska isolering. Hans strävanden ledde 1925 fram till Locarnofördraget, vilket i sin tur gjorde det möjligt för Tyskland att gå med i Nationernas förbund, det vill säga föregångaren till FN, 1926. För denna bedrift tilldelades Stresemann Nobels fredspris 1926. Det erhöll han tillsammans med den franske utrikesministern Aristide Briand.
Gustav Stresemann dog dess värre 1929, endast 51 år gammal. Frågan infinner sig. Hade han kunnat hålla emot mot Hitler?
Han lyckades nämligen med konststycket att både tilltala industrimagnaterna i Ruhrområdet, och hålla sig väl med Sachsenregionen som traditionellt var mycket skeptisk mot Berlins centralmakt. Därtill förordade Stresemann, en mer gammaldags småskalig ekonomi baserad på traditionstyngd småindustri. Det visade att han hade förståelse och kunskap om denna regions näring
Det kan nog ha att göra med hans familj och vad han valde att studera på universitetsnivå. Men lägg därtill hans uppväxt på Köpenicker Straße i Berlins Kreutzberg. Hans föräldrar jobbade i bryggeribranschen under en ganska ny franchiseliknande form där de köpte stora fat öl som de sedan förväntades tappa om till etiketterade flaskor.
På sin universitetsutbildning i företagsekonomi valde sedan Stresemann att studera och försöka ringa in denna nya företeelse och hans metod och upplägg var för den tiden djärvt. Vi skulle närmast kallat det “cultural studies”, eller mentalitetshistorik, ett försök att ringa in ett fenomen utan att använda en mer traditionell ekonomisk teori.
En av formuleringarna i hans uppsats är ren litteratur som fångar tidsandan när gammalt byttes mot nytt: “Den gamle berlinaren som med ett stop mörkt öl och en välstoppad kritpipa jäste bort några timmar på värdshus är en företeelse från det förflutna. Nu vill byggarbetaren ha en snabb cigarett och en flasköl i sitt eviga jäktande.”
Det märks att Stresemann hade författarambitioner men det är begripligt att han valde den säkra vägen att läsa till ekonom. Äventyret bestod sedan i att han blev politiker i en av den moderna tidens mest farliga och kaotiska epoker.
jesper.nordstrom@opulens.se
