HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om legendariska Café des Westens i Berlin.
Café des Westens i Berlin var den sortens legendariska kafé med dålig vandel som jag och alla andra högspända gymnasister med litterära ambitioner romantiserade. Att sitta i ett moln av kaffe, absint, tobaksrök och tillgängliga kvinnor och så vips skulle bara romanen vara skriven av sig själv.
Nå, i vår värld var det snarare fråga om att sitta på Burmans Konditori i Hässleholm, och verkligen dra ut det sista ur en tepåse, när det var håltimme, än att befinna sig på ett legendariskt bohemkafé i Weimarrepublikens Tyskland, men i alla fall.
Men på Café des Westens blandades inte egentligen så mycket folk. Vid ett bord satt de högerreaktionära och tyckte Hitler var ett löfte. Vid ett annat satt syndikalisterna och blängde tillbaka. Och avståndet var sannerligen stort mellan det stora bord som delades av förlagsherrar och tidningsfolk å ena sidan och aspirerande författare å den andra.
Men så fanns här också något så anakronistiskt charmigt som en tidningskypare som varje morgon trädde upp de över femtio dagstidningarna på käpp och sen frågade gästerna om vilken tidning de ville ha serverad vid bordet.
Han lär ha sett ut just så som man fördomsfullt tänker sig att en immigrant från Irland gör och gick därmed under namnet Rote Richard. Men det utvecklades en inofficiell roll också hos honom de 17 åren han jobbade på det berömda kaféet; det var han som tog manus till dikter och artiklar från författarbordet och sen smög ner i rocken hos förlags och tidningspampar.
Så slapp de underdåniga trasiga poeterna bli bryskt avvisade av cigarrbolmande pampar med makt att publicera eller refusera. Texterna bedömdes i sin egen rätt.
Det är närmast alltför symboliskt att han sen gick och blev kanslist hos socialdemokraterna. En administrativ post i mitten av det ideologiska spektrat.
jesper.nordstrom@opulens.se
