Sovjeter utan bolsjeviker

REVOLUTION. Denna vecka är det hundra år sedan Kronstadtmatrosernas uppror, en “revolution i ryska revolutionen”, slogs ned av röda armén. Om upprorsmakarna hade lyckats med sina frihetliga ambitioner kunde historien sett annorlunda ut.

Den historieintresserade kommer förr eller senare i kontakt med Ryssland, världens största land där olika politiska idéer med katastrofala resultat prövats under det senaste århundradet. Historikern och Europakännaren Timothy Snyder menar i sin bok “Bloodlands. Europe between Hitler and Stalin” att runt 14 miljoner civila dödades av nazityska och sovjetkommunistiska totalitära regimer under 1930- och 1940-talen där dagens Ryssland, Ukraina, Belarus och Polen befinner sig. Med tanke på Sovjetunionens, kommunismens och kalla krigets historia blev Rysslands utveckling under 1900-talet lika med övergången från ett förlegat jordbrukssamhälle till ett obsolet industrisamhälle med ett högt mänskligt och materiellt pris.

För en del europeiska och andra kommunister och socialister blev Sovjetunionens kollaps 1991 en existentiell chock. Men kunde det ha blivit och slutat annorlunda? För den spekulativt lagde finns bland annat “Sovjetunionens alternativa historia”, videos på Youtube och kontrafaktiska historietexter om vad som kunde ha hänt om vissa aktörer eller idéer hade fått mer inflytande.

I den officiella sovjetiska historieskrivningen, eller bättre sagt mytologin, var det som hände i  februari och oktober 1917 folkliga revolutioner där arbetare, soldater och bönder tog makten genom ideologisk klasskamp mot tsaren, adeln och kyrkan. Sovjetkännaren och historikern Richard Pipes argumenterade istället att oktoberrevolutionen var en statskupp eftersom de ryska kommunisterna (bolsjevikerna) inte hade majoritetens stöd. Det tidiga socialdemokratiska partiet Mensjevikerna fick faktiskt fler röster i samband med det första demokratiska valet i november 1917.

De olika konkurrerande ideologierna kom att återspegla det ryska inbördeskriget som påbörjades direkt efter det första världskriget och varade fram till 1921, och på vissa håll i landet fram till 1925. Utöver den mest kända konflikten mellan den tsartrogna högerorienterade vita sidan och den vänsterorienterade röda sidan kom kriget att omfatta mängder av olika aktörer som ukrainska och georgiska nationalister, anarkister, bondearméer, trupper ur flera europeiska nationer, islamistiska uppror i Centralasien och Kaukasus.

Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten.

Nästan hela det ryska imperiet var på något sätt präglat av kriget, vilket bland annat gjorde att Nobelfamiljen förlorade sina fabriker och oljeproduktionen i den strategiskt viktiga staden Baku, idag huvudstaden i Azerbajdzjan. Man kan säga att det ryska inbördeskriget därmed var flera krig inom kriget och utöver det förekom även interna strider inom den röda sidan. En av de mest kända händelserna som kom att få heroisk status var Kronstadtmatrosernas uppror mot den nybildade sovjetiska regeringen i mars 1921.

Liksom idag som för hundra år sen var Petrograd (idag Sankt Petersburg) den ryska/sovjetiska flottans huvudbas och högkvarter. På Kotlinön låg Kronstad, en hamnstad, flottbas och kustartillerikomplex som skapades av tsar Peter den Store under 1700-talet när han krigade mot Karl XII. Med sitt avstånd på runt 30 kilometer från Petrograd utgjorde Kronstadt en vital del av det marina försvaret.

I samband med inbördeskriget kom ett stort antal matroser att strida på land och Kronstadtmatroserna var kända redan innan inbördeskriget genom sina väpnade uppror mot den tsarryska militära adeln och staten, exempelvis under 1905. Med sina svarta uniformer och vit-blåa skjortor kom matroserna som från Kronstadt att bli kända som elittrupper och gestaltas i målningar och på affischer i den nya “revolutionära konsten”.

Samtidigt som kriget pågick växte under slutet av 1920 missnöjet mot den röda makten och dess “krigskommunism” som innebar grymheter mot civilbefolkningen. De röda trupperna kunde agera brutalt. Framförallt drabbade det bönder, i samband med konfiskeringar av mat och andra förnödenheter. Krigskommunismen ledde i sin tur till både protester samt väpnat motstånd, och inte heller blev det bättre att perioden 1920-1921 präglades av hungersnöd.

Parollen “Allt makt åt sovjeterna”, det vill säga “råden” som det betyder på ryska, blev allt mer spridd runt om i landet liksom “Sovjeter utan kommunister!” och liknande slagord. Och politiska program krävde bland annat tryckfrihet, fritt småföretagande, arbetarnas kontroll över produktionen i fabrikerna, minoritetsrättigheter och att den ökända Tjekan, bolsjevikernas brutala hemliga polis, skulle avskaffas.

Hos Kronstadtmatroserna förekom liknande krav, bland annat att den sovjetiska staten inte skulle diskriminera andra partier som att bolsjevikerna hade egna icke-demokratiskt valda chefer och vakter i fabrikerna. Drivna av anarkistiska idéer kände sig Kronstadtmatroserna missnöjda och till slut förrådda eftersom man upplevde att revolutionen dels inte hade levererat sina löften och dels att den hade blivit kapad av särintressen och extrema krafter.

Under ledning av Stepan Petrichenko kom Kronstadtmatroserna efter flera veckors hårda ordväxlingar med den sovjetiska makten att lämna sitt ultimatum under slutet av februari. I sin “Petropavlovskdeklaration”, uppkallat efter ett slagskepp, publicerade matroserna den 1 mars 15 punkter i sin tidning Izvestia där man krävde friheter, rättigheter, reformer samt inte minst att bolsjevikerna skulle upphöra med att monopolisera makten över gemensamma institutioner.

Men varken regeringen, partiet eller den röda armén under ledning av Lenin, Stalin och Trotskij var intresserade av maktdecentralisering och demokratisering. Istället bestämde sig regeringen att helt enkelt krossa matrosernas uppror och det hela slutade med ett blodbad och runt 20 000 döda mellan 1-17 mars.

Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman.

I början lyckades Kronstadtmatroserna försvara sig genom att slå tillbaka flera anfall från den röda armén. Till sin fördel hade man ideologiskt motiverade soldater, men samtidigt fanns det brister som avsaknad av specialister för kanonerna samt ammunition och förnödenheter. Matroserna hade även folkliga sympatier i Sankt Petersburgs arbetarkvarter och hos ett stort antal intellektuella, som den futuristiske författaren och konstnären Vladimir Majakovskij. Men efter att röda armén hade erhållit förstärkningar så intog man hela Kronstadt.

Överlevande matroser blev antingen avrättade, deporterade till läger eller lyckades fly till Finland där man inte heller mottogs med öppna armar. Kronstadtmatroserna har uppmärksammats och hyllats av anarkistiska intellektuella som Alexander Berkman och Emma Goldman. I deras verk finns tankar om att Kronstadtmatroserna kunde ha förändrat revolutionens utgång genom att inspirera till fler liknande uppror där anarkistiska idéer kunde ha vunnit stöd.

Efter kriget blev det svårt för makten och Stalins totalitära system att ignorera Kronstadtmatroserna eller radera dem ur historieböckerna. Istället såg man till att förvanska deras insatser. År 1936 gjordes filmen “Vi från Kronstadt” där matroserna presenterades som revolutionshjältar i strid mot vita och europeiska trupper – men om deras uppror mot kommunistpartiet fick man inte berätta.

Den ryska revolutionen, eller rättare sagt statskuppen, skapar fortfarande konflikter. Innan den ryska aggressionen mot Ukraina uppmärksammade Putins regim revolutionen med högtidliga manifestationer. Men efter den medborgerliga och pro-europeiska Majdanrevolutionen i Kiev har viljan och entusiasmen att uppmärksamma händelserna minskat. Det är inte långsökt att misstänka att Putin – ibland kallad “den nya tsaren” – numera fruktar allt som leder tankarna till uppror.