VINNARE. “Det finns många sjukdomar man kan dö av. Smittan är förstås ett lamslående hot som skrämmer både oss och Utomsidare och människor på andra sidan Gränsen.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Smittan vi alla bär på av Amanda Rudelius.
När Smittan kom gjorde den det inte som en sjukdom, utan som ett regelverk. Den var utegångsförbudet om kvällarna, skolorna som ställdes in, dagarna då Staden stängdes helt. Min faster sade till mig att det i själva verket inte var någon smitta i görningen. Hon var övertygad om att det var ett nytt krig.
”Vi är fogligare när vi tror att vi kan bli sjuka”, sade hon. ”De vill bara hålla oss inne. Som råttor i en bur.”
”Boskap i en fålla”, rättade min farbror med rynkad näsa.
Jag och min bror utbytte blickar. Inget av uttrycken lät rätt. Men vi var inte heller säkra på vad det nationella kristillståndet betydde. Enligt sms och telefonsamtal från släkten i Byn var förhållningsreglerna inte alls lika stränga utanför Staden.
Vi var för unga för att minnas mer av inbördeskriget än familjens flykt från Staden. Pengarna hade tagit slut, priserna gått upp. Maten slutade komma in som vanligt och många hus plundrades. Kristillstånd.
”Vi kanske borde resa nu”, viskade jag till min bror om nätterna, när vi lagt oss tillrätta framför öppna spisen tillsammans med vår kusin.
Han var åtta. Somnade snabbt och lätt, fyllde rummet med snusande andetag varje kväll. Min bror och jag somnade aldrig lätt. Vi lyssnade på Natten tillsammans – tystnaden i lägenheten, ljuden av människor som passerade på gatan utanför. Ensamma sirener. Sedan Smittan kom stördes vi ofta av bländande strålkastare från polisbilar som patrullerade gatorna. Vår gardin var för tunn för att stänga ljuset ute.
”Du får resa”, mumlade min bror alltid tillbaka, tillräckligt tyst för att det inte skulle höras in till sovrummet. ”Jag måste stanna.”
”Jag vill inte resa den sträckan ensam.”
Det var ett dödläge. Och ingenting särskilt hände på ett tag, så tanken på att resa blev mindre och mindre viktig. Min bror förberedde sig på att mönstra, utan att veta vilken sida han skulle välja i en konflikt som inte existerade. Men han ville stå upp för Moderlandet och försvara Oss.
När Smittan sedan kom – oavsiktligt insmugglad av en Missionär som frälst insjuknade på andra sidan Gränsen – gjorde min bror det enda som verkade rätt för honom. Han hörde talas om att regeringen sökte unga män som var villiga att försvara Moderlandet mot den nya fienden. Mot Smittan. Det var inget svårt val för honom.
Fasters gröna skrymsle luktar mögel fastän vi skrubbat det två gånger sedan hon flyttade tillbaka hit. Jag ställer mig innanför dörren som står på glänt med händerna knäppta framför mig. Jag ser mindre nervös ut på det sättet.
”Vad är det med dig?” frågar faster från sängen. ”Är du sjuk?”
Jag tror att hon menar det som ett skämt, men jag vågar inte skratta.
”Nej. Förlåt. Vill du ha någonting?”
”Nej”. Hon klappar mjukt på sin filt, slätar ut osynliga veck. ”Nej.”
Det blir tyst. Jag önskar att min kusin vore gammal nog för att stå härinne och passa på henne. Jag vet precis vad han skulle tänka. Han skulle vilja hålla för näsan men tvinga sig själv till att låta bli. Han skulle bäva inför ögonblicket när hon ofrånkomligen ber honom om hjälp att kissa.
Faster gör det svårare och inte lättare. Hon har alltid haft bräcklig hälsa. Oavsett vilken sjukdom som hälsar på henne tar det oerhörd Kraft att bli frisk. Minsta snuva gör henne sängliggande i veckor. Men hon blir arg om man behandlar henne annorlunda när hon är sjuk. Gör rösten barskare fastän den darrar. Allting är Kroppsligt, naturligt. Inte kroppsligt, äckligt.
Den senaste influensan har förvandlat henne till ett litet barn. Hennes ögon är svarta och smala och hennes fingrar griper in i köttet på mina underarmar när hon stödjer sig mot mig. Varje kväll när jag ligger ensam vaken framför spisen efter att min kusin somnat studerar jag huden där. Letar efter blålila märken som Känns men inte Syns.
Förbutiken är tom när jag kommer tillbaka ner, precis som den varit tom de senaste dagarna. Utegångsförbuden och Rädslan har jagat kunder ifrån gatorna. Men farbror får fortfarande mycket klienter som vill att han reser ut till dem. Folk har inte längre bråttom att lämna Staden. Ingen vill fastna i en By någonstans under resten av kristillståndet.
En pojke kommer in, klockan klämtar svagt när han öppnar dörren. Han blinkar för att vänja sig vid Dunklet. Sedan backar han mot väggen när han inser hur nära mig han står. Förbutiken är inte större än så.
”Jag ska sätta upp den här”, säger han och häftar slarvigt upp ett papper med häftpistol.
Ta-tack! låter det. Ta-tack! Det hänger snett. Jag säger inte emot. Pappret lyser vitt i Dunklet. Ögonen dras mot det gång på gång, fastän jag inte vill titta. En kropp ligger på marken, en man står framför med uppvänd handflata. STOPP. Rädda liv – rör ej era döda. Tvätta ej era döda. Texten är inte läsbar i Dunklet, men jag behöver inte se bokstäverna för att förstå. Telefonnumret kan jag utantill. Ring för säkra begravningar.
När farbror kommer tillbaka från Klientuppdrag river han ner pappret och knycklar ihop det i handen. Små vita hörn hänger kvar på väggen.
”Din bror var här”, säger farbror.
Jag tittar upp på hans ansikte, försöker forma om musklerna i mitt ansikte. Vill inte verka ivrig eller angelägen.
”Bad du honom stanna?”
”Jag bad honom gå.”
Farbror går vidare förbi lagret till lägenheten, jag hör honom gräva med eldgaffeln i spisen. Sprakande eldflagor som hoppar upp i luften och dör, glöden måste fortfarande tugga på kolet. Farbror går inte upp till fasters skrymsle.
Han är Bra, min kusin. Inte som min bror och jag.
Det kliar i min kropp. Jag sträcker ut mina fingrar och kramar dem sedan mot handflatan, om och om igen. Min bror var här. Jag undrar vad han ville säga. Ville han värma sig? Ha mat? Eller så ville han Prata.
Jag följer efter farbror in i rummet. Kusin sitter på golvet framför spisen med läxor i knät, han reser sig upp när han ser mig. Försvinner i väg till butiken ordlöst. Han är Bra, min kusin. Inte som min bror och jag.
”Han är fortfarande din brorson”, säger jag till farbror.
”Ingen i min familj bedrar sitt moderland”, säger farbror.
Han spottar i brasan.
”Gå tillbaka ut i butiken.”
Han ser bekymrad ut. Men han vill inte visa det. Jag tittar på hans rygg ett ögonblick, sedan går jag tillbaka till förbutiken. Jag är Bra. Inte som min bror.
Morgonen efter faller tunga, feta regndroppar. Himlen är mörk. Farbror kikar ut mot det blöta utan att vilja öppna förbutiken och släppa in vätan. Vi håller stängt under dagen. Jag går till bageriet och köper varma bröd. En limpa till oss i lägenheten, frallor till faster. Hon brukar smula sönder dem och äta långsamt. Jag stoppar den varma påsen under tröjan på vägen hem. Det är som att hålla ett Djur mot min mage.
Jag låser ytterdörren och kontrollerar att skylten hänger med Stängt-sidan ytterst. Det kommer bli en långsam dag. Efter lunch ska jag sitta med faster i skrymslet. Men om det fortsätter regna så här kan jag smita ut under eftermiddagen. Jag vill träffa min bror.
”Har han pratat med dig?” frågar faster, men tittar inte på mig.
Mitt hjärta fladdrar till.
”Vem?”
”Min man.”
”Åh. Om vad då?”
Om hon hade sökt ögonkontakt skulle jag ha vänt bort blicken. Men nu kan jag studera hennes ansikte i fred. Hon vet antagligen att jag tittar. Ändå säger hon ingenting.
”Om byn.”
Jag förstår inte riktigt. Kanske borde jag göra det, men som med mycket annat är jag född en och en halv generation fel.
Jag reser mig upp och drar täcket högre upp över hennes kropp.
”Nej. Vill du att jag ska prata med honom om det?”
Hon puffar ut luft genom näsan.
”Och vad skulle det tjäna till.”
Jag har inget svar. Jag vill ut i regnet, bort från skrymslet. Bort från den överhängande känslan av Sjukdom. Den sitter i varje liten bit av rummet och möblerna. Hänger i luften vi andas. Jag väntar tills farbror är upptagen innan jag lämnar lägenheten.
Min kusin och jag är ensamma i rummet, men han har somnat framför spisen. Han trivs bättre där än någon annanstans i huset. Trivs med att trängas och vara varm. Hans andetag är lugna och runda. Han märker ingenting när jag packar ihop en låda med rester av gryta och bröd att lägga i min ryggsäck.
Bussen till Gravarna är förhållandevis tom, trots regnet. Jag kramar ryggsäcken mot magen och låter huvudet vagga med bussens krängningar. Det känns stort och tungt just idag. Mina fingrar skakar lätt av köld.
Gravfältet är nytt, bara någon vecka äldre än Smittan. Innan det valts ut svällde bårhusen över på sjukhusen. Inga begravningsbyråer ville ta emot kroppar. Just därför ser Gravarna inte ut som ett gravfält ska, utan är platt och ordnat på millimetern i långa rader, med metallskyltar ovanpå gravarna. Ingenting mer. Det är Utomsidare som styr och ställer där. Det är Säkert.
Min bror bor i en barack med de andra Gravpojkarna. Det är så de kallas. Officiellt begravningslag, men i folkmun Gravpojkar. Min bror är egentligen en ung man, men det gör ingen skillnad.
Regnet har sköljt bort spottloskorna som annars ligger som feta vitgula fläckar utanför baracken. Jag blir insläppt, men min bror är inte där. Han och hans grupp är ute och kör, får jag veta. Två unga män med liggplatser mittemot hans håller mig sällskap. De berättar om dagens arbete. Tretton kroppar, säger de. Ett av familjeföljena som åkte efter till Gravarna svor åt dem när de begravde en kropp. Det var en äldre man som borde ha tvättats. Familjen ville inte gå med på att han skulle läggas i jorden redan samma dag, i en anonym vit påse, på ett främmande fält. En annan kropp sänktes i jorden utan anhöriga närvarande.
”Vissa förstår inte att vi måste följa reglerna”, säger den ena Gravpojken. ”För allas skull.”
”De tror att de kan köpa sig loss”, inflikar den andra.
”Kan de inte det?” frågar jag.
De tittar på varandra.
”Hemliga begravningar är mest ett rykte, här i Staden.”
”Man kan ju ändå förstå”, säger jag, ”att de vill Skydda sina döda. Särskilt om det är en viktig person som just gått bort.”
Gravpojkarna skakar på huvudet.
”Vi måste Skydda de levande.”
Jag tittar på dem och biter i insidan av min kind. Inte hårt nog för att dra blod, bara för att känna tänderna mot köttet.
”En person är viktigare i Döden än i Livet”, säger jag.
Döden är för evigt.
Gravpojkarna suckar, men de tar inte illa upp. De gör det de gör för Moderlandet. De bor här för att de står upp för Oss även när vi inte vill ha deras hjälp. Jag undrar om de, precis som min bror, blivit utkörda från sina hem av sina familjer. Eller om de själva valt att flytta hit för att alltid finnas nära till hands. Baracken är en plats av tillfällighet. Men Gravarna känns inte som någonting tillfälligt – det känns som om platsen flyttar in i alla de som bor och gräver i jorden här.
Min bror är inte lerig när han kommer till baracken. Han är inte heller glad att se mig. Varken glad eller ledsen eller arg.
”Lillasyster”, säger han bara.
Jag ser på medan han äter. De får dåligt med mat här för att vara anställda av Staten och Utomsidare. Inte alls som min bror är van vid. Han äter långsamt och tuggar metodiskt. Jag håller min mun stängd, för om jag öppnar den medan han är så här tyst kommer jag bara be honom komma hem igen.
”Hur mår farbror?” frågar min bror när han ätit färdigt.
”Bra.”
”Hur mår faster?”
Jag biter min kind och funderar.
”Som förut.”
”Som förut hur?”
”Hon ligger till sängs.”
Bror suckar.
”Hon borde gå till sjukhuset igen.”
”De Smittade finns på sjukhuset.”
”Inte så att de kan smitta andra.”
”Nej.”
”Nej. Så de borde ta henne dit. För att veta att det inte är.”
”Inte är?”
”Smittan.”
”Hur ska det hjälpa henne?” frågar jag.
”Man går till sjukhus när man är sjuk.”
”Jag vill inte prata om faster”, säger jag. ”Var det därför du kom förbi lägenheten, för att prata med henne?”
Han tittar på mig som för att säga bli inte besviken nu. Han ser trött ut.
”Vad är det de inte förstår?” frågar han.
Han menar farbror och faster.
”Det är väl ingenting att förstå”, säger jag. ”Hon är inte Smittad.”
Jag tvekar i dörrkarmen och frågar honom som alltid, jag kan inte låta bli. Kan han snälla komma hem igen? Jag saknar honom. Han säger att han vet. Men han kommer inte hem förrän arbetet är färdigt och vi är Säkra.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Mina kinder bränner på väg ut ur baracken. Det känns som om alla Gravpojkar jag passerar vänder huvudet efter mig och deras ögon är stora och djupa som gravarna de gräver i jorden.
På bussen sätter sig en äldre man framför mig och vänder sig bakåt i sätet.
”Det är inte lätt för dem, Gravpojkarna”, säger han. ”Min son arbetar för Staten. Han vet precis hur det är. Man måste vara hård i en kris.”
Kvinnan tvärs över gången gör ett sorgset kluckande ljud med tungan.
”För vems skull?”
”För Allas skull.”
”Men inte på våra villkor”, säger hon.
Jag undrar om det syns på mig att jag är syster till någon som vägrar låta sörjande begrava sina döda med respekt. Jag undrar om det syns på mig att jag är syster till någon som gör en stor uppoffring för andras skull.
När jag kommer hem är dörren till fasters skrymsle gläntad. Inifrån hörs korthuggna röster – det är ett Vuxensamtal. Kusin syns inte till. Jag packar ur matlådan min bror tömt och diskar den medan de pratar.
Faster måste ha hört det rinnande vattnet, för jag hör hennes röst ropa brutet efter mig.
Jag går in i rummet försiktigt och torkar händerna på mina byxor. Diskvattnet lämnar mörka fläckar över låren. När mina ögon vänjer sig är det farbrors ansikte jag ser först, han verkar inte vilja ha mig här. Men han behöver inte oroa sig, jag förstår att jag inte har någon egentlig röst i ett Vuxensamtal.
”Tala om för honom”, säger faster, ”att jag inte behöver träffa någon Läkare.”
”Du är sämre”, säger farbror.
”Jag mår fint.”
”Och om något händer?”
”Just därför ska jag åka hem. Min mor kan ta hand om mig där.”
”Du kan dö”, säger farbror.
Hans röst är hård men han säger det av ömhet.
Det är så. Det finns många sjukdomar man kan dö av. Smittan är förstås ett lamslående hot som skrämmer både oss och Utomsidare och människor på andra sidan Gränsen. Men den skiljer sig inte mycket från Febern eller Kräkningarna vad jag hört. Kanske i hur svår den är att bota, utan ett säkert botemedel. Men inte sjukdomen i sig. Och faster är svag inför alla sjukdomar.
”Jag vill inte hamna på en isoleringsavdelning”, säger faster. ”Jag har inte Smittan. Men de kan säga det. Och om någonting skulle gå fel … Då får jag inte begravas ordentligt. Det har jag hört.”
”Du kan fortfarande bli tvättad av någon med säkerhetsdräkt”, säger farbror. ”Var inte dum nu.”
”Det är inte vad jag hört. De har alldeles för många kroppar för att tillåta sådant längre.”
Fasters ton är svår att säga emot. Jag har blicken på golvet, så ingen kan söka stöd i min blick. Jag vet inte vad som är rätt eller fel.
Deras röster fortsätter studsa mot varandra. Farbror säger att han kommer bära henne till sjukhuset över axeln om hon blir sämre och ändå vägrar träffa en Läkare. Han säger att de kan be Husläkaren komma till huset. Faster säger att hon behöver lugn och ro. Närhet till Landet, till Släkten.
Kusins ljusa röst sätter punkt på diskussionen. Han måste ha tjuvlyssnat intill dörren, för han vet precis vad samtalet handlar om.
”Det är ändå fullt på sjukhuset, pappa. Min väns familj blev bortkörda för att minska smittrisken i väntrummen. De ber folk hålla sig hemma och borta från folk, om de inte är döende.”
Ingen vill säga att faster kanske är döende. Det skulle ha varit ett överflöd.
Men det är svårt att få resetillstånd för en sjuk person under Smittan. Faster ber farbror köra henne i bil till Byn, men han vägrar. Det skulle ta för mycket på hennes Krafter.
Jag ringer och pratar med farmor och farfar. De beslutar att de, tillsammans med fasters föräldrar, ska komma upp till Staden i stället. Det är viktigt att äldre i släkten närvarar när någon är död eller döende. Det är deras uppgift att upprätthålla länken mellan oss och våra Förfäder.
Min bror får inte veta att de kommit, men han verkar ändå känna det på sig. Han ber mig Lova att ringa efter ett begravningslag om någonting händer. Jag lovar ingenting. Släkten skulle inte vilja det.
”Vad är det ni inte förstår?” frågar min bror.
”Det handlar inte om att förstå”, säger jag. ”Det handlar om att välja Släkten och Tron över någon annans Regler. Tro över Vetenskap.”
Men jag tror inte att Vetenskap och Tro behöver vara olika saker. Det är inte att vi inte tror på Vetenskap. Det är att vi prioriterar Blodsband över det som inte verkar farligt. Inte farligare än någonting annat. Vi vet var vi står.
En morgon somnar faster efter frukost och vaknar aldrig igen. Farbror och fasters mor sitter vid hennes sida och smeker hennes hår. Vi andra samlas i soffan och fåtöljerna i rummet nedanför och börjar diskutera begravning. Det är ett bra sätt att skjuta upp Känslor på. Det första som bestäms är att ingen utanför rummet får veta att faster har dött, förrän det fattats ett beslut.
”Vi borde låta pojken ta hand om det”, säger min farfar och syftar på min bror.
Farfar åkte ut till Gravarna i staden närmast Byn när Smittan först kom. Han imponerades av precisionen i alla förfaranden, Vetenskapen som en Konst.
”Ingen ska komma och ta min dotter”, säger fasters far.
Männen ser prövande på varandra. Att mäta barn och barnbarn mot varandra är en svår sport. Särskilt när en lever och en annan är död.
”Minns du när de begravde min Väninna i Grannbyn?” säger min farmor till min farfar. Hennes röst är mjuk men fast. ”Hon dog av Febern. Alla tester för Smittan kom hem negativa. Allihop. Men de lät oss ändå inte begrava henne själva.”
”Hon dog under början av Smittan”, säger farfar. ”Det var Kristillstånd.”
”Det är fortfarande Kristillstånd”, säger fasters far. ”Och vad är egentligen poängen med att utlysa Kristillstånd om man inte bryr sig om sina Invånare?”
Jag håller tyst. Jag vet inte vem jag skulle vilja representera i det här samtalet. Faster? Min bror? Vill jag stödja min farfar eller min farmor? Det finns inget rätt svar.
”Om vi berättar att hon dött”, säger farmor, ”begraver de henne på en särskild gravgård för Smittade. Inte i en familjegrav.”
Straffet för att utföra en hemlig begravning under kristillståndet är böter eller arrest. Men det är sällan som någon faktiskt straffas för det. Oftast blir de bara ombedda att sätta sig själva i karantän. Och kroppen ombegravs om det anses nödvändigt. Begravningslagarna är inte onda. De finns till för att skydda. Men de skadar också – skadar alla de som inte dött av Smittan. Skadar alla de som hämmas av de nya Reglerna.
När faster förberett mig för den här stunden har hon sagt att telefonen ska ringa hela dagen. Släktingar. Vänner. Klienter. Alla ska visa sin respekt, medkänsla och sorg. Det kommer vara hårt för farbror, har faster sagt, så det kommer vara min uppgift. Jag kommer avsky den grälla signalen, men jag kommer tacka varenda person. Så sade hon.
Telefonen står tyst.
Farbror, kusin och fasters mor kommer ner från skrymslet. Det syns i farbrors ansikte att han gråtit, men det är ett hårt ansikte. Kusins är likadant med skillnaden att hans läpp darrar. Snart ska ett Beslut fattas.
Som med så mycket annat som görs den långsamma vägen, Släktvägen, ordnar det upp sig. Fasters mor ringer till bekanta, frågar om råd. Farbror ringer till en klient vars far begravdes i familjegrav trots rådande Regler. De ringer till Husläkaren. Till lokala representanter. Det krävs pengar och kontakter men innan dagen är slut har vi fått en certifiering: Smittfri.
Han berättar om de två bilarna de åker i, en för kroppar och en annan för utrustning.
Vi får två timmar på oss att tvätta fasters kropp. Svepa den. Sedan hämtas hon upp och lämnas nästa dag på begravningsplatsen vi valt. Det är fortfarande inte helt inom Traditionen. Men närmare. Inga Gravpojkar kommer vara inblandade. De har nog med sitt.
Jag ringer min bror, frågar honom om hur en begravning sker när begravningslag utför den. Han berättar om de två bilarna de åker i, en för kroppar och en annan för utrustning. Om hur de blir till någon Annan när de klär på sig de vita skyddsdräkterna. Oigenkännliga. Professionella.
”Det beror så mycket på familjen man möter”, säger han. ”Vi försöker göra det rätt för Dem och rätt för Reglerna samtidigt. Vill de klä kroppen på ett särskilt sätt kan vi göra så om det är Säkert. Vill de be för kroppen gör vi det med dem. Jag har bett till många gudar för många döda.”
”Vad händer sedan?”
”Vi sprejar dräkterna. Byter om. Åker mot nästa kropp. Och efter oss kommer fler begravningsarbetare och utreder risksituationen bland de Sörjande. De bestämmer om det krävs karantän.”
”Gråter du någonsin?”
”Ibland.”
En paus.
”Ofta.”
”Är du någonsin rädd?”
”Aldrig.”
Vi ska tvätta faster. Skrymslet är renskrubbat och hon ligger där naken mellan mig, min farmor och fasters mor. En naken kropp. Kroppslig, naturlig. Inte kroppslig, äcklig.
Det är i det här ögonblicket flest blir Smittade. Vätska till vätska, död till levande.
Vi har inga handskar. Inga vita skyddsdräkter.
Faster hade inte Smittan. Jag vet det. Och ändå. Vi ska tvätta
vi ska tvätta
vi ska tvätta.
Jag vet inte om jag vågar, nu när jag står här. Det är Kroppsligt och jag kan inte ta i det, kan inte ta i Döden.
”Andas”, säger min farmor. ”Det är din Faster.”
Rummet blir större och det blir mindre, innan det blir som vanligt igen. Det är min fasters kropp som ligger där och hon behöver mig i Döden. Kroppsligt, naturligt. Nära till Marken, nära till Släkten.
Trasan är ren i min hand, inte sur som de vi använder i köket. Vattnet är varmt. Fasters hud rör jag inte. Hennes ögon, stängda, tittar jag inte på. Hon har en scarf knuten runt huvudet för att hålla käken stängd, så som man gjort i alla tider. Vi tvättar henne. Vi tvättar henne Ren.
Ingen säger någonting om hur jag varit självisk som brytt mig mer om mig själv än den döda. Jag vet att andra kunde ha gjort det. En person är viktigare i Döden än i Livet. Hon är viktigare än Smittan.
Begravningen är kort. Min bror tar ledigt för att vara en av de som bär bårhuskistan. Fasters far säger några ord. Fasters mor. Farbror. Min bror.
Sedan skyfflar gravgrävarna och vi jord på kistan. Det känns för hastigt, för snabbt. Som om vi begraver någonting annat än en Släkting. Ingenting tar den tid det borde ta. Det tar Slut.
När Smittan kom till min familj var det inte som en sjukdom. Inte som ett regelverk. Utan som en skuld, och en skam. Ett svårt farväl.
info@opulens.se
