PARIS. “Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!” skriver Anne Edelstam som sett en utställning i Paris om Samarkand och Sidenvägen.
Sur les routes de Samarcande, merveilles de soie et d’or
Institut du Monde Arabe, Paris
Utställningen pågår t o m den 4 juni 2023
Vad var så speciellt med Samarkand och Sidenvägen? Det upptäcker vi på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris denna vårvinter.
Uzbekiskstans kultur återupptäcks efter en lång tids dvala inom det forna sovjetiska imperiet. Detta sagoland (i alla fall i min fantasivärld) har länge varit avskuret för oss västerlänningar. Samarkand klingar så mystiskt och drömskt. Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!
De fantastiska sidentygerna och guldbroderierna från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet är häpnadsväckande och tyder på hantverk av högsta kvalitet och skicklighet. Men utställningen bjuder även på en resa in i den innersta kretsen av den uzbekiska elitens bakgrund. Landet var då uppdelat under diverse Khan – eller ledare – vars lojalitet var framför allt till klanen och dess traditioner mer än till nationen. De regionala klädedräkterna varierade, precis som vi i Sverige hade olika regionsdräkter innan ”nationaldräkten” infördes.
Det är en stor utställning vilken omfattar allt från mattor, bonader, till smycken, huvudbonader och kaftaner. För att inte glömma sadlar och allt som hör till hästens prydnad samt till ryttarens utstyrsel. Färgerna sprakar och guldet glimmar, precis som i sagorna. Städerna Samarkand, Buchara och Chiva var viktiga handelscentrum längst med Sidenvägen. Dess befolkning varierade från persiskt, till mongoliskt och arabiskt ursprung. Den gemensamma nämnaren har sedan 800-talet varit Islam.
Rummen på IMA är uppdelade enligt teman. Det börjar med fantastiska kaftaner – kallade chapan eller khalat – i siden med intrikata guldbroderier. Det var de mäktigaste männens paradkostym: en fotsid lång kappa, sytt i ett tygstycke som bars ovanpå flera lager kläder. Konsten att brodera med guldtråd var vanlig i Indien, Kina och Europa sedan flera sekler tillbaka men nådde sin höjdpunkt i Turkestan (som landet då kallades) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Blom- och vegetativa motiv var brukliga inom hovet, men även citationer från Koranen.
Kvinnor och barn skulle inte utmärka sig, så deras kaftaner var mycket mindre elaborerade, men de hade fina tygmönster med en blandning av färger.
Däremot bar samtliga kalotter på huvudet (utom äldre kvinnor som skulle ha schal över håret) vilka var mer eller mindre dekorerade. Smycken bars som ornament eller som talismaner. Även hästarna dekorerades – eller snarare deras tillbehör: sadlar, tyglar, grimmor och stigbyglar.
Stora broderade tygstycken – suzani – dekorerade väggar, sängar, golv och fönster. Konsten att knyta mattor visas också på IMA med ett flertal vackert mönstrade mattor i vegetativa färger. Utställningen avslutas med en samling moderna tavlor – vilket i mitt tycke var det minst lyckade inslaget på denna, annars så inspirerande återspegling av en förgången tid.
