DANSKULTUR. Med utgångspunkt i en nyligen prisbelönt fackbok berättar Rolf Karlman om det finska dansförbud som infördes i samband med vinterkriget. Budskapet från de makthavande var att man skulle be böner, läsa böcker och plocka lingon.
Officiellt finns bastukulturen i Finlands DNA genom Unesco-beslutet att godkänna företeelsen som ett immateriellt världsarv i december 2020. Finlands förhållande till en annan kulturform, pardans, har dock varit mera komplicerat. Detta beskrivs i historieforskarna Markko Tikka och Seija-Leena Nevalas djuplodande bok om dansförbudet i Finland. Själva förbudet omfattade inte bara krigsåren utan sträckte sig fram till 1948. Boken heter på finska Kielletyt leikit (”Förbjuden lek”) och utkom på Atenas förlag. Boken vann Finlandiaprisets fackbokklass.
Även innan kriget var dansen ifrågasatt. Kvinnor och ungdomars sexualitet måste kontrolleras i det lutherska samhället. Folkdanser var tillåtna. Stillsamma knutsdanser kunde äga rum men de utländska släpiga danserna som foxtrot, shimmy och den erotiska tangon måste bekämpas. Det fanns risk för utomäktenskapliga barn, förhållanden över klassgränser och alkoholmissbruk. De utländska danserna betraktades som ”cancersvulster som med sin slapphet och sitt erotiska väsen hetsade upp billiga lustar och hotade nationens mentala utveckling och styrka”. Man tror att en viss finsk beröringsskräck (motvilja mot kramande och pussande) har sin grund i dessa förhållanden. I dessa yttersta av pandemitider har dessa förhållanden med distansering tagit till heders igen.
En vecka efter vinterkrigets utbrott, den 7 december 1939, förbjöds all dans genom ett regeringsbeslut.
Under både vinter- och fortsättningskriget rådde dansförbud i Finland. Tanken var att folket på hemmafronten inte skulle roa sig när soldaterna vid fronten förde en kamp på liv och död. Man skulle inte ”dansa på våra fallna bröders gravar”. Det enda undantaget var vid bröllop då brudparet fick dansa en dans. Övriga gäster fick inte dansa alls. Dansförbudet var en finsk uppfinning. I inget annat krigförande land existerade det. Budskapet från de makthavande var att man skulle be böner, läsa böcker och plocka lingon.
Det säger sig själv att förbudet var svårt att upprätthålla. På lördagskvällarna pågick dans på många banor i Finland. Arrangören hade satt ut spejare utifall polisen var i antågande. Om ordningsmakten var i antågande arrangerades dansbana om till en plats för ett föredrag och någon vältalig person intog scenen. Publiken var intresserade åhörare. När polisen hade åkt återupptogs dansen. Ibland blev det emellertid rättsliga påföljder:
”Fängelse för dans” (Helsingin Sanomat, 14.08 1943)
”Vid fältdomstolen i Kexholm militärförvaltningsdistrikt dömdes sex personer för olovlig dans till 300-1000 marks böter. En timmermanshustru från Sakkola dömdes för fortsatt anordnande av otillåtna danstillfällen till 3 månaders fängelse. Hon hade tidigare blivit dömd för samma förseelse till 400 marks böter. Dessutom dömdes servitrisen Lempi Mylläri från Sakkola för olovlig dans till 2 månaders fängelse.”
Under kriget dömdes 15 000 finländare för överträdelse av dansförbudet. Majoriteten unga kvinnor i åldern 15-20 år.
Några svåra våldsdåd inträffade också i och med att rörliga polisen skulle avbryta danstillställningar. I Nurmes och Vörå i Österbotten blev två ungdomar skjutna av polisen. I Vörå ansågs våldet till en del bero på språksvårigheter mellan den rörliga (finskspråkiga) polisen och svensktalande ungdomar.
Dansförbudet blev, precis som spritförbudet under 1920-talet, ofta ett kraftfullt slag i tomma luften. Den finska tangon låg i träda under krigsåren men vissa av de mest populära låtarna komponerades under kriget.
Dansförbudet upphörde efter kriget men den kommunistiska radiochefen Hella Vuolijoki (Finska Yle) som gjort raketkarriär från dödsdömd för spioneri till radiochef ansåg att den lättare musiken i allmänhet och tangon i synnerhet var fördummande. Folkflertalet hade dock en annan uppfattning och efter 1948 när det sovjetiska inflytandet minskade fick dansen och framförallt tangon sin guldålder. Tangokungar som Eino Grön, Olavi Virta och på senare år Jari Sillanpää har enorm status.
Dansbanor växte upp i varje liten stad och by. Tangomelodier som ”Satumaa” och ”Tango merelää?” blev framgångssagor. Ett mycket finskt fenomen som utomstående har svårt att förstå sig på. På 1960-talet kunde konfrontationen mellan modern rock n roll och pop å ena sidan och tangon å andra sidan inte undvikas. En pop-veteran berättar hur band som åkte ut på turné för att spela Beatles och Rolling Stones många gånger under knivhot tvingades byta repertoar och spela tango för att tillfredsställa publiken.
info@opulens.se
