PROSA. Under påskuppehållet publicerar vi en långnovell av Mikael Henrik Myrtin i nio delar på incel-temat. Ett tema som författaren själv finner en smula fascinerande och oroväckande, om vartannat. HÄR hittar du de tidigare publicerade delarna.
Det var någonting med den där hållningen, tänkte han, som han tyckte sej känna igen, men inte riktigt kunde placera. Mannen stod längst bort i gången, med ena handen på kundvagnen, medan den andra såg ut att scrolla i en mobiltelefon.
Som om han letade efter något särskilt? tänkte han.
Sedan slängde han ner kartongerna med fryspizzorna i kundvagnen, och såg sej hastigt omkring under skärmen på den lågt sittande kepsen.
Plötsligt möttes deras ögon, och innan han hann vända kundvagnen i motsatt riktning kom den främmande mannen gående mellan frysdiskarna med kundvagnen framför sej och ena handen utsträckt i en hälsning.
– Roger, hörde han honom säja, samtidigt som mannen förde ner munskyddet och avslöjade ett tveksamt leende, är det inte Roger Svensson? Från Västerhaninge?
Var det, hann han tänka, var det inte Thomas? Bandykungen?
– Är det Thomas? hörde han sej själv säja, i ett tonläge någonstans mellan en fråga och ett påstående, samtidigt som han motvilligt skakade den utsträckta handen.
Handslaget var hårt, bestämt, och skvallrade om ett för Roger främmande självförtroende.
– Vem är det som fyller år? Thomas nickade mot kundvagnen, fullpackad med fryspizzor, prinsesstårtor och köttpajer.
– Mamma, hörde han sej själv ljuga.
– Roger Svensson, sa Thomas igen och log medan han kliade sej på den kraftiga skäggstubben, som ramade in munnen och käkpartiet och kom ansiktet att verka mera markerat än vad Roger ville minnas att det hade varit under uppväxten.
Även kroppshyddan verkade ha vuxit till sej, tänkte han. Thomas formligen tronade över honom; han som knappt mätte en och sextio i strumplästen.
– Thomas, sa han, men efternamnet undslapp honom.
Thomas nickade.
*
Han knackade tre gånger på dörren till mammans sovrum, innan han ställde den på glänt, och utan att se in i halvmörkret slängde han in förpackningarna med punschrullarna. Han kunde höra det vaga prasslet från plasten när dom landade på dubbelsängen.
Sedan stängde han dörren bakom sej och var just ifärd med att återvända till sin plats i soffan, när han kunde höra mammans röst tränga ut genom sovrumsdörren:
– Ditt fläskberg!
Han suckade.
– En vuxen människa, hörde han henne gorma, som varken har ett jobb att gå till, eller en bil att ta sej runt i, eller en flickvän att bygga sej en framtid med! Han tyckte sej höra hur hon stannade upp i sin svada, för att svälja ner sötsakerna. Inte ens en vän att umgås med har du!
Då vände han tvärt om i hallen och fann sej själv stå med munnen tryckt mot nyckelhålet.
– Som lever på sin egen mor!
– Bara så du vet, hörde han sej själv skrika genom nyckelhålet, och han kunde redan känna hur det svindlade för honom av ansträngningen, så träffade jag faktiskt en gammal kompis idag!
– Kompis, hörde han från djupt inne i mörkret, du har väl aldrig haft några kompisar?
– I affären, fortsatte han, en gammal kompis från skoltiden! Som kom ihåg mej, och som visste vem jag var, och som kom fram för att hälsa!
– Vi får väl se hur det blir med det. Han tyckte det lät som att hon smackade med läpparna. Vi får väl se vad det är för slags kompis?
info@opulens.se
