Så vad är svenskar sorgsna över i coronatider? Den här pandemin visar bara på vad vi strävat efter hela folkhemstiden. Det är en samhällssituation som i en diabolisk paradox visar vad vi saknar genom att förstärka det vi strävat efter men innerst inne inte vill ha.
Så sitter vi där då, med frysen full av sunt plantbaserat protein, i bekväma mjukisbyxor och undrar om det var detta vi ville ha? Vi blev världsbäst på IT och distansarbete och eleverna nu har väl aldrig varit så “självgående och entreprenöriella” som över zoom? De som inte är där har sållats bort genom högerkantringens mekanismer. Vi kan kalla det för ett blåsocialistiskt pascalidouparadigm. Allt är bara ett slags förstärkt buljongtärningsvariant av vad vi strävat efter, röstat fram genom decennier som avlöst decennier. Så vad gnäller vi för? Gonar du inte dig i varmvattenskomfort och ergonomisk stol vid webbkameran?
För det kan väl inte vara så att vi längtar tillbaks till en lite sned och vind romantik i vår Schöne neue Shampoo Welt? Nej du svensk, du har inget att gnälla om. De trygga trista jobben där det gick att maska lite över bryggkaffet en torsdagseftermiddag är long gone och pilsnerpangen utbytta mot själlösa lattekedjor. Så sitter du där i mellangröna funktionsbyxor vid din sterilt distanserande skärm och har fått exakt det du vill ha.
Jesper Nordström
