MINNESORD. Lars Norén gick igår bort, i sviterna av covid-19, vid 76 års ålder. Ivo Holmqvist minns en framstående författare och dramatiker.
Några fixstjärnor kan anas på himlen över flera av Lars Noréns pjäser. August Strindberg är en av dem, Eugene O’Neill en annan. Dennes självbiografiska Lång dags färd mot natt fick sin världspremiär i Stockholm.
Tolvåringen Lars Norén satt kanske inte i salongen på Dramaten 1956 när Lars Hansson, Inga Tidblad, Jarl Kulle och Ulf Palme som skådespelarfamiljen Tyrone grälade på scenen i detta mycket långa och mycket dramatiska teaterstycke. Men det finns säkert avtryck av det i den dubbelpjäs som Lars Norén senare skrev och som fick sin premiär i början av 1980-talet. Titlarna lånade han från slutorden i Stagnelius dikt ”Vän! I förödelsens stund”: Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Det är ett familjedrama lika furiöst som O’Neills, och det vilar säkert lika mycket på en självupplevd grund: ”I dramatiken kunde han iscensätta möten med föräldrarna och spela ut uppväxtårens konflikter”, som Mikael van Reis sammanfattat det.
Lars Norén som var född i Stockholm 1944 flyttade som femåring ner på skånska slätten när hans far tog jobbet som källarmästare på järnvägshotellet i Genarp. Det är länge sedan tågen slutade gå dit och resenärer tog in på hotellet i denna glesa tätort strax söder om Lund.
Mycket av de plågsamma grälen i dubbelpjäsen var säkert självupplevt, annat hade kanske flutit in från ännu en dramatiker, Arnold Wesker. Under sina nio år i Genarp blev Lars Norén god vän med en annan ortsbo, den tio år äldre Karl-Erik Welin som blev en av våra betydande avantgardistiska kompositörer. En händelse vid en av hans konserter har blivit beryktad: den gången han anföll en flygel på Moderna museet med motorsåg och råkade såga sig själv i foten.
En mycket allvarligare och otäckare incident blev Lars Norén inblandad i när hans pjäs 7:3 sattes upp för tjugoett år sedan, med tillfälligt frigående fångar från Tidaholmsanstalten: det slutade med morden på två polismän i Malexander.
Om Lars Norén framvällande flod av dikter (i början hallucinatoriskt surrealistiska), prosa och övriga dramatik skrivs mycket och sammanfattande just nu – det är många som vill ”claima” honom, som en mycket yngre och för mig okänd förmåga uttryckte det när han skymtade förbi på tv nyss.
Här får det räcka med några lånade slutord om en annan författare. När budet kom om den produktive journalisten och författaren Jan Olof Olssons plötsliga död skrev Per Wästberg ungefär så här: ”Det är som om ett väldigt bibliotek brunnit ner”. Jolo hade mänskligt att döma många författarår framför sig, och även om Lars Norén hann bli mycket äldre än Jolo hade han säkert ännu en hel del oskrivet.
ivo.holmqvist@opulens.se
