OLIKA BEHANDLING. “Vad blir följderna när en ensam individs handlingar får definiera en hel samhällsgrupp?” undrar Daniel S Ogalde.
”Hoppas det inte är en invandrare”, brukade mamma säga framför tv-nyheterna när det pratades om en våldtäkt, ett mord eller något allsköns brott. Orden kom nästan alltid med en sammanbiten framåtlutning, en tyst anspänning inför det som skulle avgöra de närmaste veckornas vardag. En med allt från ”jävla svartskallar” slungat efter en på gatan, till en upptrissad politisk populism där just invandring utmålades som samhällets största problem. Det här var början av 90-talet, Ny Demokratis och skinnskallarnas gyllene era, där klyftan mellan förort och innerstan, vita och svarta, överklass och underklass tycktes djupare än någonsin. En tidsanda som på många sätt tycks ha överlevt eller åtminstone fått ett ovälkommet uppsving de senaste åren.
När så nyheten om ”terrordådet” i Vetlanda kablades ut i svensk media i veckan, messade jag oroligt en kompis. Född och uppvuxen i orten bor hon fortfarande kvar där. Det fruktansvärda till trots så var både hon och hennes familj okej. ”Det slår fan aldrig fel”, utbrast hon ilsket i telefon och fortsatte, ”Jag är så trött på den här jävla rasismen!”. Hennes frustration hade vuxit under dagen när hon hört unkna stereotypa åsikterna från mina barndoms dagar, utan även en ung tjej sagt ”Han som knivhögg var inte svensk”.
Och visst går det att argumentera för att påståendet i sak är sant. Den misstänkte gärningsmannen uppges ha kommit från Afghanistan och sökt uppehållstillstånd i Sverige 2016. I skrivande stund ligger hans ansökan fortfarande under prövning. Men låt oss vara uppriktiga. När det talas om ”de där invandrarna”, när det twittras om kulturella belastningar eller skriks svartskalle på gatan handlar det inte om någon juridisk definition, inte ens en kulturell sådan – det handlar om rasism. Den som buntar ihop mig med människor från hela världen på grund av en färg på vår hud, vårt hår och våra ögon.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Redan som barn förstod jag innebörden av det mamma sa framför tv:n. Oron. Då tedde det sig på något sätt logiskt ändå. Att en individs handlingar kunde eller snarar borde få konsekvenser för ett helt samhälle, i det här fallet oss ”invandrare”. Det bara var så. En sanning som inte är lika självklar idag och som med rätta ifrågasätts. För vad blir följderna när en ensam individs handlingar får definiera en hel samhällsgrupp? Eller när samma situation, som med den yxman som tog sig in i en skola i Varberg för någon månad sedan, så uppenbart inte behandlas på samma sätt? Där den enda skillnaden verkar vara just förövarens etnicitet.
Fortfarande idag kan mammas ord eka i huvudet när jag läser nyheterna: ”hoppas det inte är en invandrare”, men jag vet att det är ett spöke från det förflutna. Ett som är lika absurt som det faktum att jag som aldrig upplevt vare sig krig, fattigdom eller flykt buntas ihop med en ensam asylsökande som i fem år väntat på ett beslut om sin framtid. Lika absurt som när översimplifierade lösningar blir en politisk realitet eller när mänskliga tragedier, vare sig det handlar om förövaren eller deras offer, används som populistiska slagträn i debatten. Bristen på hederlighet, konsekvens och transparens är lika farlig som den var då. Det är dags att låta dessa spöken vila.
info@opulens.se
