ROMAN. Jeanette Wintersons försök att sammanfoga en helgjuten romanvarelse med delar av dåtid och nutid, realism och fantastik, humor och kuslighet blir inte helt lyckat, anser Anna Remmets.
Frankissstein: en kärlekshistoria av Jeanette Winterson
Övers Lena Fries-Gedin
Wahlström & Widstrand
Mary Shelleys Frankenstein publicerades 1818, och sedan dess har det namnlösa monster (som ofta felaktigt tillskrivits titelns och sin skapares namn) hemsökt litteraturen och populärkulturen i otaliga skepnader. Att monstret ofta förväxlats med sin ”far”, Victor Frankenstein, är en logisk ironi med tanke på alla läsningar som gjorts av monstret som en mörk dubbelgångare av sin skapare. Även queera läsningar har gjorts av det utstötta monstret som längtar efter en partner lik honom själv och som är sin skapares mörka hemlighet, vilken han till varje pris måste hålla dold för samhället och sin fästmö.
Den brittiska författaren Jeanette Winterson ansluter sig till denna läsart i sin queera omtolkning av berättelsen i romanen Frankissstein: en kärlekshistoria, som dessutom tidsenligt tar sig an vår tids utveckling av artificiell intelligens, AI.
Läkaren Ry Shelley, som är transman, möter den arroganta och karismatiska uppfinnaren Victor Stein. Han känner snabbt attraktion och aversion i en salig blandning. De inleder en relation, men föga överraskande visar det sig snart att den mystiske Steins experiment är långt ifrån okontroversiella.
Parallellt med denna nutid får vi möta den unga Mary Shelley och ta del av skapelsen av Frankenstein. Det är en historia som har berättats otaliga gånger, men ändå är faktiskt delarna om Mary Shelley bokens bästa. Winterson låter oss möta en ung kvinnas intellekt, kreativitet, sexualitet, och ångest över barnen som dör ifrån henne ett efter ett. Vad gäller det sista hamnar dock Winterson delvis i den slentrian som tycks vara så svår att undvika när det gäller Mary Shelley, oavsett om tolkningen är feministisk eller inte. Det är onekligen svårt att inte tänka på hur all död i hennes liv kan ha influerat berättelsen om skaparen/fadern som trotsar döden och gör sig ett ”barn” av likdelar. Ändå tycks det mig att den imponerande bildning hon besatt ofta tillskrivs alltför lite av skapandet av den roman som gjorde henne världsberömd. Det ena behöver förvisso inte utesluta det andra, men det är som om bilden av kvinnan som moder, en moder som förlorat sina barn dessutom, överskuggar det andra i berättelsen om Mary Shelley. Så även hos Winterson, trots att dessa delar av romanen överlag är starkare än historien om Ry och Victor.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Att det är på det viset känns frustrerande: här finns fundamentet till en betydligt mer fängslande berättelse än den som blev. Ry är fint, om än lite undanglidande skildrad, och vi är sannerligen inte bortskämda med transpersoner i huvudrollen. Han är liksom Victor Frankenstein en vetenskapens man men ses samtidigt liksom dennes skapelse ännu i vår tid som ett monster av samhället, en anomali och gränsvarelse bestående av delar som inte anses höra ihop. Winterson skildrar övertygande varför Ry dras till Victor Stein, för trots dennes dryghet och kyla finner Ry hos honom en acceptans för och till och med en uppskattning av det gränsöverskridande. Men det finns också något av en flåshurtighet i denna del av romanen som är riktigt jobbig. För denna står framförallt bifigurerna Claire och Ron Lord, som tillsynes inte fyller någon annan funktion än som comic relief och stereotyper av en svart, kristen kvinna, respektive en sexgalen mansgris. Kanske kunde Winterson helt enkelt inte avstå från att få leka också med Lord Byrons och hans älskarinna tillika Marys halvsyster Claire Clairemonts namn. Dessutom finns ett nästan krampaktigt behov av att ständigt slänga in nutidsmarkörer i form av referenser till sådant som Trump och Brexit.
Jeanette Wintersons försök att sammanfoga en helgjuten romanvarelse med delar av dåtid och nutid, realism och fantastik, humor och kuslighet blir alltså inte helt lyckat, även om hon uppenbarligen är en skicklig skapare med ett fint gehör för småkusliga och förtätade stämningar (förutom när hon låter Claire och Ron äntra scenen eller låter sina romanpersoner skämta om Trump och Brext alltför mycket!).
anna.remmets@opulens.se
