VÄXELVERKAN. Anne Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan, skriver Arne Melberg som läst den kanadensiska författarens senaste bok i svensk översättning, Norma Jeane Baker av Troja.
Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson
Översättning: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms
Den kanadensiska författaren Anne Carson är välrepresenterad på svenska; man kan rentav få ett intryck av att förlagen tävlar om henne. Jag har räknat till tolv titlar, senast förra året utkom på Bonniers Eros den bitterljuva, översatt av Niklas Haga, på Faethon Albertineutredningen, översatt av Mara Lee, och nu, på Ellerströms, Norma Jeane Baker av Troja, översatt av Lars-Håkan Svensson. Alla tre översättarna har också tidigare bidragit till den svenska Carson-vågen.
Carson disputerade på en avhandling om romaren Catullus och har verkat som klassicist med särskild inriktning på grekerna. Men hon använder sig av den samlade världslitteraturen i sina egna verk, hon drar sig inte för populärkulturen och hon vandrar mellan uttrycksformerna: essäistik, översättning, prosa, lyrik. Det tidiga arbetet Eros den bitterljuva är just en essäistisk diskussion om Sapfo men där åtskilliga andra författare dras in, till exempel Platon (särskilt dialogen Faidros, också den återkommande hos Carson) liksom en modern författare som Kafka. Översättningarna är från grekiska: Sapfo och tragöderna Sofokles och Euripides. Gränsen mellan översättningar och egna verk är inte alltid skarp. Sålunda har hon översatt Sofokles Antigone (2015) men också gett ut Antigonick (2012), som likaså översätter Sofokles men ställer sig friare genom att flika in kommentarer och utvikningar, till exempel via 1800-talsfilosofen Hegel och dennes synpunkter på samma stycke. Norma Jeane Baker av Troja utgår från Euripides Helena men förhåller sig fritt till förlagan redan genom att låta den antika Helena dubbleras av den moderna ikonen Marilyn Monroe (det vill säga Norma Jeane Baker).
I det som man måste rubricera som Carsons egna verk förekommer ofta översättningar, särskilt av greker. Det oförlorades ekonomi (1999, sv. 2017) har underrubriken ”Simonides från Keos läst med Paul Celan” och är en essäistisk framställning inriktad på minne och negation där den antike diktaren ställs tvärs emot den moderne. Celan dyker också upp i Float (2016), som är en mapp, snarare än en bok, innehållande 22 ”chapbooks”, det vill säga skillingtryck eller vishäften, varav ett handlar just om Celan, närmare bestämt hans Hölderlin-dikt ”Tübingen, Jänner”, som återges på tyska och som Carson därefter översätter och diskuterar. I ett annat häfte i samma mapp företar Carson sex översättningar av den arkaiske poeten Ibykos, varje gång utifrån ett nytt ordförråd hämtat från senare poeter men också från icke litterära sammanhang, till exempel från en bruksanvisning för mikrovågsugnar. Röd självbiografi (1998, sv. 2015) handlar om det röda monstret Geryon, en figur som hämtats från fragment av den arkaiske poeten Stesichoros. Boken inleds med synnerligen fria översättningar av dessa fragment och avslutas med en ”intervju” med Stesichoros.
Exemplen skulle visa att översättning är en viktig komponent i Carsons författarskap och att hon förhåller sig både fritt och problematiserande till detta. Likaså har det framgått att Carson rör sig mellan antiken och moderniteten och att hon drar in en lång rad författare däremellan. Världslitteraturen är hela tiden närvarande och Carsons samlade dikt – liksom åtskillig dikt under den epok man kallar den post-moderna – är en pågående diskussion med traditionen. Diskussionen är kritisk, ironisk, vanvördig. Den uttrycker behovet av att ta till sig traditionen likaväl som att komma vidare. Till detta kommer att Carson rör sig fritt mellan poesi och prosa – medan modernismen strävade efter att stabilisera en gräns däremellan. Inte bara så att Carsons dikt går över i essä och hennes essäer i dikt men också så att hennes dikt ofta ser ut som prosa. Också detta illustrerar Carsons hantering av traditionen liksom av förhållandet mellan myt, historia och samtid: i samtliga fall handlar det om interaktion. Inte sammanfall, utan kollisioner, sidoställningar, brytningar, konflikter, ironier. Den moderna poesin strävar efter metaforens upphöjelse av språket ur den språkliga vardagens prosa – så lyder åtminstone en version av den poetiska modernismen. Carson siktar sällan eller aldrig mot metafor; hon skriver istället metonymiskt: hon sidoställer.
Den nu utkomna Norma Jeane Baker av Troja är ett sent verk: originalet kom 2019. Här växlar Carson mellan en lyrisk framställning som samtidigt liknar ett filmmanus (och som anspelar på en film med Marilyn Monroe) – och en essäistisk utläggning av grekiska termer under rubriken ”Krigshistoria” – hela texten har satts upp som musikteater. Hon utgår således från Euripides Helena men dubblerar Euripides huvudperson med Norma Jeane, som får anta roller: hon är Marilyn Monroe men hon är också Truman Capote och Pearl Bailey och – Helena. Dessutom försöker hon hävda sig mot män: mot filmbolagets moguler, regissören Fritz Lang, Arthur Miller (som hon ännu inte gift sig med men som Carson ändå gör till en modern Menelaos). Man kanske kan säga att Carson ansluter sig till Sapfo, som i ett fragment (nr 16) skildrar hur Helena, under inflytande av Afrodite, flyr man och barn. Sapfo verkar ha förståelse för detta – till skillnad från Homeros, som visserligen ger sin tribut till Helenas skönhet men samtidigt fördömer henne som äktenskapsbryterska och som den som orsakade kriget och därmed männens fördärv.
Kvinnan som offer, kvinnan som krigsbyte, kvinnan som identitetslös: det är ett öde som delas av Helena och Norma Jeane. Och det ger Carsons text en bister ton, som skiljer den från det mesta som hon skrivit tidigare. Inte så att hon tidigare skulle sakna allvar; men hon har aldrig dragit sig för att lätta upp allvaret genom att växla scen, tid, stil, perspektiv. Här lättas inte upp; snarare sker fördjupning. En lyrisk sekvens presenteras som att ”Norma Jeane kommer in som mr Truman Capote”. I den rollen får hon t.ex. säga om sig själv:
Ingen plats för Norma Jeanes plågsamma personliga sanning heller.
Jag älskar henne djupt men – uppriktigt talat .
det är inget mystiskt med det.
Hon är bara lite grus som fastnat i världens behov av transcendens.
Det är jäktigt. Jag säger hela tiden till henne:
sänk blicken,
räkna till fyra,
höj blicken,
säg din replik.
Det är så man får folks uppmärksamhet när man har bråttom.
Få dem att tro att de ser Norma Jeane naken
även om du står där fullt påklädd.
Norma Jeane går ut som mr Truman Capote.
Varpå följer ”Krigshistoria: Lektion 6” under rubriken άπάτη: ”bedrägeri … kvinnlig list”:
Kvinnlig list leder till mycket ilska hos män, en ilska som övergår i vidriga plågor. Kvinnans hor är ett stort gult träd som blommar i mannens sinne, i form av vidriga plågor. Är hon mänsklig? Är du mänsklig? Är hon ett djur som inte kan tyglas?
Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan. Carson fortsätter och fullföljer sitt sidoställande projekt – nu med tyngd och allvar. Skälet är enkelt: nu handlar det om kvinnans utsatthet i myt och historia. I sitt informativa efterord citerar Lars-Håkan Svensson – som översätter med omsorg och säkerhet – från programbladet när texten sattes upp på scen. Carson hänvisar där till #MeToo, som ”gett oss nya sätt att tänka kring kvinnliga ikoner som Helena eller Marilyn Monroe, nya sätt at vrida den traditionella manliga versionen av sådana händelser 360 grader och i dem hitta andra, djupare former av sorg.”
Carson fortsätter således att vrida och vända på historien och litteraturen. Den här gången finner hon sorg.
info@opulens.se
