I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. LYRIK
Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Recension av Torsten Green-Petersen
Albert Bonniers förlag
Poesi av Lars Norén i en ny utgåva i njutbar formgivning av Nina Ulmaja. Denna digra utgåva utgör inte författarens fullständigt samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Opulens Torsten Green-Petersen saknar inga viktiga strofer: här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta.
Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning.
2. MUSIK
What’s it all about? med Ellas kapell
Recension av Bo Bjelvehammar
Naxos/Prophone Record
Ellas kapell gestaltar med sitt andra album det som är livet, det som vi bara kan ana i drömmar om framtiden. Det som väntar är små förtretligheter och bekymmer, liksom stora och svåra frågor. Några saker kan vi ana och så smått förutse, genom glipor och gläntor. Annat blir länge dolt och vilar i tysta kammare. Kapellet låter oss följa med på en resa genom livet, där en del är upplevt och annat bygger på antaganden och förväntningar, möjligen längtan och en tro på vad som ska ske.
Detta är en storartad produktion, just helheten är den som bländar, med känsla, energi och ett gott mått av lekfullhet.
3. SCENKONST
Johnny The Fucker med Magnus Uggla
Recension av Lena S Karlsson
Klarascenen, Stockholms stadsteater
Föreställningen Johnny the Fucker baserar sig på den självbiografiska roman som Magnus Uggla nyligen gett ut. Här handlar det om en kris i Magnus Ugglas liv. I slutet av 70-talet stagnerade hans artistkarriär och för att blåsa nytt liv i den fattar Magnus Uggla det lätt desperata beslutet att delta i Melodifestivalen 1979 med ”Johnny the Rocker”. En kommande hit som skulle bli en omstart och en kontakt med en bredare publik, så var tanken. Inspirationen hämtade han från Rolling Stones gungiga hitlåt ”Miss you” från 1978. Kunde Stones göra discolåtar så kunde väl Magnus Uggla! En del av föreställningen är hur hans slet med att på kort tid få fram låten, från några få ackord till det färdiga festival bidraget, med inslag av stråkar och med en levande dirigent.
Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av.
4. FILM
Last night in Soho, regi av Edgar Wright
Recension av Charlotte Wiberg
I Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho möter vi Eloise, en aspirerande modedesigner som flyttar till London för att studera, är påfallande pryd. Men när hon börjar se syner från the swinging sixties – hennes favoritperiod – där en tjusig ung kvinna blir utnyttjad av män är det inte tomma fantasier.
Trots att Last Night in Soho är något av en explosion i färger (filmfotograf: koreanske Chung-hoon Chung) ger den en starkt svartvit bild av till nittionio procent brylkrämsslemmiga män samt kvinnor som antingen är naiva och oskuldsfulla eller riktigt bitchiga som Eloises klasskamrater. Men så är det också en saga. Charlotte Wiberg blir inte särskilt skrämd av Wrights film. Men den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, med många referenser, visuellt överdåd och effekter, och ett soundtrack med framför allt många fina sextiotalshits.
5. TEATER
Frihetens namn i regi av Mirja Burlin
Recension av Thomas Wihlman
Sthlms Musikteater. Kulturhuset, Kilen
Frihetens namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv: om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen.
Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål. Trots enstaka frågetecken vill Opulens Thomas Wihlman ändå gärna rekommendera ett besök.
