I FOKUS. Tre korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. AUTOFIKTION
Barndom och Ungdom av Tove Ditlevsen
Recension av Anna Remmets
Natur & Kultur
Tove Ditlevsens Gift fick nytt liv när den för några år sedan gavs ut på Natur & Kultur. Nu kommer också de två första delarna, Barndom och Ungdom (1967) i en samlad utgåva i översättning av Vanja Lantz. Såsom de okonstlade titlarna anger följer de den unga Tove (som även delar efternamn med författaren) genom barndoms- och ungdomsåren fram till dess att hon träffar den inflytelserika och betydligt äldre redaktören Viggo som hon lever med i början av Gift.
Den största förtjänsten hos Barndom är ändå hur Ditlevsen skildrar barndomen som sådan, tycker Anna Remmets. Många har visserligen mer eller mindre lyckat och originellt beskrivit den utsatthet och ensamhet som kommer sig bara av att vara ett barn i de vuxnas värld. Men Tove Ditlevsen gör det med ovanlig skärpa och obarmhärtighet.
2. SCEN
Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stora scenen
Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare är den spektakulära Den yttersta minuten, ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.
Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen.
Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: ”en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.
3. FACKLITTERATUR
Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Recension/Essä av Emil Siekkinen
Alfred A. Knopf förlag
Det ska vara action i skogen. De senaste årtiondena har forskare som kanadensiskan Suzanne Simard genom sina studier av skogen visat att detta sätt att bruka skogsmark är långsiktigt förödande. Skogsindustrin – som spelar en betydande roll i den svenska ekonomin – kan vara på väg mot kollaps om den inte ändrar sitt tillvägagångssätt. I sina memoarer Finding the Mother Tree berättar ekologen hur hon och andra kom att förstå vad skogsnäringens metoder leder till, samt att det som utmärker en verklig skog är en omfattande samverkan som ger ett starkt och mångfaldigt samfund, bestående av välmående individer.
Den som vill verka för verklig skog och biologisk mångfald kan utbilda sig genom att bland annat läsa Suzanne Simards Finding the Mother Tree, och agera i enlighet med sina övertygelser. Det finns organisationer som verkar för ett hållbart skogsbruk, och Suzanne Simards The Mother Tree Project undersöker metoder för skogsförnyelse som ska främja biologisk mångfald, bindande av koldioxid, och skogars överlevnad i klimatkrisens era. Suzanne Simard är inte färdig med att verka i livets tjänst.
