I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. BIOGRAFI
Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen av Jesper Högström
Recension av Elisabeth Brännström
Weyler
Jag vill skriva sant bygger till stor del på Tora Dahls dagböcker 1931-1943. Dagböckerna låg hemligstämplade under många år på KB, men när stämpeln lyftes på nittiotalet hade både Tora och hennes böcker så gott som glömts bort och ingen var längre intresserad av hennes hemliga minnen. Inte förrän Jesper Högström nyligen upptäckte dagböckerna av en ren slump och började forska i Toras liv. Ett liv som skilde sig väsentligt från den tillvaro hon önskat sig. Hon fick sällan tid att skriva, led ofta av skrivkramp och kände sig ganska bitter över att ha hamnat i periferin ute i köksregionerna i ett hus som invaderades av folk och där hennes vardagsbestyr alltför ofta stördes av bråk, fyllor och bakfyllor.
Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna och författare i en värld dominerad av män. En berättelse som känns ganska mörk och grumlig, när den berövats det nostalgiska skimmer den tidigare omgetts av.
2. MUSIKAL
Sound of Music i regi av Ronny Danielsson
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater
När Stockholms stadsteater öppnar efter två års stängning och man tar upp den slitstarka musikalen Sound of Music på den nyrenoverade Stora scenen är förväntan stor. Många minns den Oscarsbelönade filmversionen av Sound of Music från 1965 med den daggfriskt charmfulla Julie Andrews i rollen som Maria, en älskad novis från ett kloster i bergen som aspirerar på att bli nunna. Ensemblespelet är av bästa Stockholms stadsteatermärke. Detta gäller inte minst de barn von Trapp som gestaltar barnen i den brokiga syskonskaran. På Stadsteaterns Stora Scen gestaltas Maria kraftfullt av Sara Jangfeldt och Georg von Trapp av Peter Gardiner.
Regissören Ronny Danielsson har valt att inte poängtera konflikten mellan de uttalade nazisterna och deras sympatisörer. Här uppträder nazisterna närmast som hämtade ur någon wieneroperett, föga skrämmande med andra ord. Koreografen Roger Lybeck lägger stor vikt vid att utnyttja scenens vidd, vilket förstärker dynamiken. Med Sound of Music har Stockholms stadsteater visat att teatern är en kraft- och glädjekälla som vi tacksamt tar emot nu när Stockholms teatrar öppnar igen, efter att ha legat i malpåse i två år.
3. MUSIK
Solo med Anna Ekborg
Recension av Bo Bjelvehammar
Anna Ekborg tillhör den yngre framstående generationen av folkmusiker och arbetar både som soloartist och som ensemblemusiker bland annat i stråktrion Northern Resonance. Nu tar hon sig an en klunga rättvikslåtar, i sitt fiolspel. Hon har hört dem spelas av andra och hon har upptäckt dem genom arkivinspelningar. Med noggrannhet och precision tar hon sig an klassiker och låter dem sjunka in. Sedan färgar hon dem utifrån sin egen palett och ger dem en personlig karaktär. Det blir som ett samtal, en dialog, där det till en början obekanta mognar, utvecklas och blir till något eget och större, bortom tidigare versioner.
Solo är ett vackert album, med ett starkt personligt uttryck, av en framstående folkmusiker, som är noggrann i sitt närmande till andras musik. Anna Ekborg är en artist som arbetar som en kreativ vetenskapsman, med varje detalj. Imponerande, tycker Bo Bjelvehammar.
4. FILM
Vinterviken i regi av Alexis Weak
Recension av Sara Haldert
Netflix
Netflix har beslutat sig för att göra en modern tolkning av Mats Wahls ungdomsroman ”Vinterviken” från 1993 som tre år senare blev film för första gången med David Tainton och Lina Englund i huvudrollerna. Nu är handlingen förlagd till Stockholm 2021, men ramen är densamma. Elisabeth och John-John är uppvuxna nära varandra, faktum är att bara en smal havsvik skiljer dem åt. På andra sätt lever de dock ljusår från varandra – Elisabeth bor i en lyxig, modern villa och har det socialt och ekonomiskt förspänt, medan John-John lever i det man ibland kallar orten. Trots sina olika förutsättningar möts de i samma estetiska gymnasieklass och en inte helt okomplicerad kärlekshistoria inleds.
Mustapha Aarab är i sig ett fynd och han spelar John-John med en känslighet som gör det omöjligt att inte låta hjärtat ömma för den känslige, charmige med också på många vis utsatta unga killen. Elsa Öhrn lyfter också Elisabeth till mer komplexa höjder än föregångaren. Elisabeth bär på ett mörker som faktiskt behövs för att inte historien ska bli alltför tunn.
5. TV-SERIE
Scenes From a Marriage i regi av Hagai Levi
Krönika av Charlotte Wiberg
HBO
Det tar några avsnitt, sedan är Opulens filmkrönikör Charlotte Wiberg helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Regissören Hagai Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt. Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och man blir lika tagen av Jessica Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.
“Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade.”
