I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. KONST
Liselotte Watkins Italien (T.o.m. 21 november 2021)
T.o.m. 21 november 2021
Stig Lindberg (T.o.m. 30 januari 2022)
Recension av Anne Edelstam
Millesgården
Vad kan man göra för att förlänga sommarkänslan? Anne Edelstam begav sig till Millesgården, på Lidingö, ett litet Italien mitt i Sverige. Trots att luften var sval och solen inte längre värmde som under sommaren, bjöd Carl Milles (1875-1955) museum på just detta.
Italiens typiska pinjeträd i form av paraplyer är insprängda lite här och var i Liselotte Watkins verk. Italien framstår som en paradisdröm när mörkret börjar sänka sig över våra breddgrader och därför blir denna utställning en veritabel vitamininjektion. Stigs Lindbergs keramik är rikt illustrerad med lustiga, enkelt skissade figurer samt speglar vars ramar han målat i olika mönster. En trevlig utflykt för både stora och små.
2. TEATER
Katt på hett plåttak av Tennessee Williams
Recension av Lena S Karlsson
Maximteatern
Tennessee Williams skrev sin odödliga klassiker ”Katt på hett plåttak” för scenen och belönades med det prestigefulla Pulitzerpriset 1955. Det är en levande klassiker som ständigt spelas, även nu sextiofem år senare.
Överlag gör skådespelarna i Maximteaterns uppsättning rättvisa åt Tennessee Williams täta drama: Linus Wahlgren som Brick som vägrar att växa upp och söker tröst i alkoholen, Livia Millhagen har i slutscenen en triumf på hand som inte ska avslöjas här. Marie Göranzons Big Mama är en underdånig hemmafru men är en bitch som hela tiden drabbas av nederlag efter nederlag när det gäller inflytande i familjen. Men denna iscensättning är ytterst sett Peter Anderssons, som gestaltar en magnifik despot.
Ytterst sett är föreställningen en känga åt ett patriarkaliskt samhälle och hur en livslögn kan fördärva en människas liv. ”Katt på hett plåttak” är med andra ord en mycket sevärd föreställning med en väl fungerande ensemble.
3. FILM
SAS: Rise of the Black Swan i regi av Magnus Martens
Recension av Christoffer Andersson
Netflix
I filmen får vi möta psykopatfamiljen Lewis vilka anlitas som legosoldater. En flicka lyckas filma ett klipp, som läggs ut offentligt. Högt uppsatta arbetsgivare inom det brittiska ministeriet förnekar allt och familjen blir plötsligt allmänt villebråd; man har jagat Lewis länge i Europa och nu är timmen slagen.
90-talets stereotyper duger inte längre. 2021 måste vi få tränga in i hjältarnas och skurkarnas medvetanden för att kunna stilla oss. Vad kan då vara bättre som motvärn än att göra karaktärerna till psykopater? Snacka om genväg till 90-talet! Laurence Malkin (filmmanus) och Magnus Martens (regi) gör den största flirten med 90-talet på länge. Och de gör det bra.
4. NOVELLER
Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg
Recension av Anna Remmets
Albert Bonniers Förlag
I Sara Stridsbergs nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget. I noveller som ”Hunter i Huskvarna” och ”Valarna” skildras barns utsatthet och barns magiska blick på världen sida vid sida. Och i ”Skogås” beskrivs en pappa som är intagen på mentalsjukhus och som sitter som ”en fallen konung i en trasig sjukhusskjorta och stirrade in i ett annat stjärnsystem.”
Ett melodramatiskt stråk, en närhet till kitsch går igen i nästan samtliga av Sara Stridsberg verk. När hon är som bäst hanterar hon den balansgången skickligt. I Hunter i Huskvarna ömsom håller sig Stridsberg till sina käpphästar, ömsom släpper hon dem – och ibland är käpphästarna ifråga skenande, vackra och storslagna berättelser som man vill ha precis som de är, tycker Anna Remmets.
5. POESI
Notapparat av Gunnar Högnäs
Recension av Thomas Almqvist
Ett projekt ryggverk
Efter fyra diktsamlingar kommer nu Gunnar Högnäs med sin femte, Notapparat, som är ett slags förklaring eller randanmärkning och innehåller en hänvisning till olika källor. För Högnäs är dikten ett sätt att beskriva, känna på pulsen eller ge värdet i ett nötskal.
Högnäs förra diktsamling, Haiculdesac, bestod av haikus. Även i Notapparat är han som bäst i de riktigt koncentrerade dikterna. Den konkreta enkelheten och direktheten i uttrycket tycks vara hans melodi. Många av dikterna är av existentiell natur, där han skriver om vad det innebär att vara människa och vart vi är på väg. Han blandar högt och lågt, stort och smått, ljus och mörker och glädje och sorg. De vardagsnära iakttagelserna är legio men även ordvitsarna. Gunnar Högnäs är en gladlynt poet och skriver med glimten i ögat.
