KULTURHISTORIA. Anne Edelstam rapporterar från en utställning i Paris som sätter in kimonon i ett historiskt japanskt perspektiv men också visar dess betydelse för modeskapare i västerlandet.
Kimono
Quai Branly, Paris
Utställningen pågår till och med den 28 maj 2023
Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på frågan om kimonon ska betraktas som en tradition eller ett mode. Japonism har sedan ett par sekler i varierande grad varit trendigt bland såväl konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa kimonons utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska likväl som västerländska.
Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta exemplen på kimonor från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonor, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonor.
Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgerskapet sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonor. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderleken. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.
I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtemot västerländska modeskapare vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiskt japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om.
Däremot blev kimonon en inspiration för att skapa till exempel den västerländska morgonrocken. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonor som visas samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina miniatyrskulpterade knappar (netsuke). Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.
Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.
Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonor. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av plagget och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska varianterna dyker numera upp i asiatiska kampsportfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.
Gamla kimonor – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon är inte obsolet utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.
