SKANDINAVIEN. “Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens,” skriver Frederick Whitling. Men nu är dess existens hotad.
Kanske är 163 år inte en så lång tidsperiod att komma dragande med i en stad som Rom. Men allt är relativt, även i den så kallade eviga staden. Just 163 år är den aktningsvärda ålder som Skandinaviska föreningen i Rom kan stoltsera med i sommar. Som jämförande exempel är det svenska institutet i samma stad – det första nordiska institutet i sitt slag – snart 100 år gammalt.
Den skandinaviska föreningen i den italienska huvudstaden grundades 1860 och är den äldsta och enda verksamma skandinavisk-nordiska föreningen någonstans. Sedan 1975 har verksamheten stöd av Nordiska ministerrådet och heter Skandinaviska föreningens konstnärshus i Rom (Circolo scandinavo). Efter snart femtio år drar nu Nordiska ministerrådet in den årliga finansieringen av föreningen från och med nästa år. Bidraget därifrån är avgörande för föreningens existens, men kan ses som växelpengar från både nationella och nordiska perspektiv. Om inte beslutet återtas eller någon annan lösning kan hittas upphör alltså den enda skandinaviska föreningen i sitt slag att finnas.
Den begränsade summa som behövs för att driva den skandinaviska föreningen vidare ska i stället omfördelas till ministerrådets främjande av miljö och klimat. Klimathotet är högst akut och alla insatser på det området är verkligen nog så viktiga, däremot är detmissriktat och olyckligt att ställa detta mot kultur och utbildning. Budgetposterna bör vara separata. Det rimmar dessutom illa med visionen om att göra Norden till den mest integrerade och hållbara regionen i världen år 2030. Kultur och forskning kan kanske snarare ses som en del av ett större miljötänkande. Den skandinaviska föreningen är dessutom unik i sitt slag som just en plats för bärkraftig nordisk integrering och samarbete.
Även om ålder kanske inte är allt, är den skandinaviska föreningen unik även i det avseendet. Den är äldre än Rom som Italiens huvudstad; till och med äldre än själva Italien (nationsbildningen skedde 1861). Skandinaviska föreningen bildades i vad som då fortfarande var den gamla påvestaten. Den är ett arv från det driv till skandinaviskt och nordiskt samarbete som kom till uttryck i skandinavismen, en stark rörelse under större delen av 1800-talet.
Idéer om en politisk skandinavisk union var ett tankegods med rötter i Kalmarunionen. Skandinavismen tog fart på 1830- och 1840-talen i Danmark, kopplad till konflikten om hertigdömena Slesvig och Holstein, som Danmark förlorade 1864, och i Sverige-Norge. De skandinaviska politiska unionsidéerna avtog efter det fransk-preussiska kriget 1871, men skandinavismen levde kvar som kulturell företeelse och som en transnationell gemenskapsidé. Den fick ny fart genom den så kallade nyskandinavismen runt förra sekelskiftet och aktualiserades i samband med upplösningen av den svensk-norska unionen (1905).
Föreningen i Rom hade god kontakt med andra liknande skandinaviska föreningar utomlands – dess medlemmar, som kallades ”landsmän”, blev ofta korresponderande medlemmar även i andra liknande föreningar som sedan änge har upphört – till exempel i Hamburg, Leipzig och Paris. Stommen är dess bibliotek och boksamlingar; föreningen bildades när dessa slogs samman. Den danska boksamlingen i Rom var först på plan (1833) och de svenska och norska kom till på 1850-talet.
Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia.
Boksamlingarna började bildas några år efter tillkomsten av en internationell sammanslutning för arkeologiska rön i påvestaden, ”det arkeologiska korrespondensinstitutet” (1829) som med tiden nationaliserades och blev dagens tyska institut. Skandinaviska föreningens bibliotek utökas inte längre aktivt men är i sig ett fullständigt unikt nordiskt monument. Genom åren har många författare lämnat något verk i föreningens hägn, gärna med en liten dedikation. Föreningens arkiv är också en rik källa för framtida forskning.
Föreningen överlevde stormarna efter unionsupplösningen och första världskriget, i en tid av tilltagande nationella organisationer (till exempel Svenska institutet i Rom, grundat 1925). Den var ett undantag och ett levande minne av 1800-talets skandinavism. Den skandinaviska föreningen skildrades 1930 som ”[den absolut enda] sammanslutningen av nordiska män och kvinnor” någonstans i världen. Den firade sitt 100-årsjubileum 1960 i närvaro av bland annat kung Gustaf VI Adolf.
Institutioner och sammanslutningar består av individuella beståndsdelar, här de gäster och de eldsjälar som har drivit dem genom åren. En viktig sådan person var Johan Bravo, dansk och sedermera svensk-norsk konsul i Rom, som inhyste den danska och norska boksamlingen i sitt hem under ganska lång tid innan skandinaviska föreningen kom till 1860. Bravo var med i dess första styrelse tillsammans med två skulptörer och en arkitekt. Då som nu skedde samarbetet i föreningen inte bara över de nordiska nationsgränserna men även mellan olika konstnärliga och litterära fält.
Föreningen är fortfarande avsedd för konstnärliga utövare och forskare. Sedan 1960-talet har dess inriktning primärt varit ett konstnärsresidens. Som nämnt omvandlades tidigare statligt stöd till finansiering från Nordiska ministerrådet 1975. Diskussioner om att stödet skulle upphöra verkar förvisso ha förts tidigare, och höga hyreskostnader har varit en återkommande ekonomisk utmaning. Det finns visserligen ingen god tidpunkt att lägga ner en unik och för många kulturutövare viktig verksamhet, men tillfället just nu är sällsynt uselt, i tidevarv av bland annat ansträngda nordiska relationer och militär upprustning.
Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia. Enligt stadgarna ska de nationella boksamlingarna – sedan mer än 150 år fysiskt sammanflätade i föreningens bokhyllor – återbördas till respektive land om föreningen någon gång skulle upplösas. Få saker skulle vara symboliskt sorgligare för samarbete i Norden.
Det ligger nära till hands att associera till satsningar för att upprätthålla kulturlivet i trängda tider och till andemeningen i ett ickecitat som (felaktigt) tillskrivs Winston Churchill som svar på tal om att dra ner på konst- och kulturlivet för att i stället satsa på upprustning: ”Vad strider vi då för?” Varför måste en unik plats för nordiskt samarbete stryka på foten med en marginellt utökad miljö och klimatbudget som ursäkt?
Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens. Efter andra världskriget menade arkeologen och antikvetaren Axel Boëthius att den skandinaviska föreningen representerar ”något av verkligt dyrbar tradition”, var i staden den än installerar sig. Om den – som nyligen – flyttar till nya lokaler så flyttas samtidigt föremål från skulptören Thorvaldsens tid tillsammans med biblioteket, arkivet och konstföremål som har prytt dess lokaler i generationer, till exempel bokskåp med porträtt av nordiska författare på dörrarna utförda den danske målaren Carl Bloch.
Historien till trots är skandinaviska föreningen långt ifrån någon dammig minnesplats eller konstnärernas kyrkogård. Den för dialogen vidare med staden Rom och konst- och kulturlandet Italien, och är en unik mötes- och arbetsplats för konstnärliga utövare, författare och forskare över de nordiska nationsgränserna. Ja, må den leva!
info@opulens.se
