Ingen klyscha att kunskap är makt

BILDNING. Det går att leva ett värdigt liv utan att läsa böcker men att många inte kan läsa alls är oroväckande. Clemens Altgård skriver om nedslående studier som visar sjunkande  läsförståelse och om den svenska skolans misslyckande.

”Fritid utan böcker är döden”. Så stod det på en t-shirt som jag fick av Lunds stadsbibliotek efter en uppläsning där i början av 90-talet. Citatet tillskrevs Seneca och får väl betraktas som en fri, men funktionell översättning. Ett liv utan böcker? Ja, faktiskt är det många som lever ett sådant liv, men jag tror inte att de befinner sig i dödsriket för det.

När jag nyligen skulle överlåta mitt gamla föräldrahem till en man i 35-årsåldern så kom vi överens om att han även skulle ta över en del inventarier. Kanske lite böcker också? undrade jag och pekade på de välfyllda bokhyllorna. Svaret kom snabbt: Nej. Apropå bokhyllornas innehåll så förklarade han att det där inte var något för honom och att han inte läst någon bok sedan Berts dagbok.

Det är han förmodligen inte ensam om i dagens Sverige. Men är det ett problem? Det beror väl på infallsvinkeln. Mannen som slutat läsa böcker gav ändå ett både trevligt och skärpt intryck och verkade välinformerad i största allmänhet. Ingen blir heller nödvändigtvis en bättre människa av att läsa många böcker, historien är fylld av exempel på det. Pol Pot var till exempel en stor älskare av fransk poesi och kunde såväl sin Baudelaire som Verlaine. Att det inte hindrade honom från att bli en bestialisk mördare vet vi. Ingen blir heller en bättre människa av att skriva avancerad litteratur. Det aktuella fallet med Nobelpristagaren Handke är ju ett lysande exempel på det.

Däremot kan man utan vidare slå fast att dyslexi är ett handikapp som ofta försämrar livskvalitén på ett avgörande vis. Likaså kan man se hur förtryckare i alla tider försökt hindra folket från att få tillgång till kunskap. Kunskap är makt, kan låta som en patetisk kliché men är icke desto mindre ett korrekt påstående.

När Läsrörelsen startade för 19 år sedan var en av drivkrafterna att det hade visat sig att 25 procent av svenskarna saknade den läs-, skriv- och räkneförmåga som krävs när man går ut grundskolan. Likaså hade det framkommit att lågutbildade föräldrars högläsning för de egna barnen minskat drastiskt under 90-talet. Något hade hänt i Sverige. Samtidigt som gamla folkbildningsideal förfallit och televisionen blivit en ren underhållningsindustri hade kulturanslagen minskats och biblioteken fått mindre pengar till bokinköp.

Vad har då hänt sedan Läsrörelsen drog igång? Jag hittar svaret på rörelsens informativa sajt: ”Fortfarande är det 30 till 35 procent av småbarnsföräldrarna som läser sällan eller inte alls för sina barn, visade det sig 2012 i en undersökning som genomfördes av marknadsundersökningsföretaget YouGov, på uppdrag av Läsrörelsen och Junibacken. I december 2013 presenterades en Pisa-studie, gjord 2012. I läsförståelse låg OECD-snittet på 496. De svenska 15-åringarna fick ett medelvärde på 483, en markant nedgång jämfört med de 516 poäng Sverige noterades för år 2000. Inget annat land som varit med lika länge hade tappat så stort. När det gällde läsförståelsen hade enbart Mexico, Chile och Slovakien sämre resultat än Sverige. Detta ska ställas mot år 2000 då enbart tre länder hade ett bättre resultat. Både hög- och lågpresterande svenska elever hade försämrat sina resultat i förhållande till OECD-genomsnittet, men det var de lågpresterande som hade tappat mest.”

Ganska nedslående läsning, eller hur? I IT-samhället och den “nya” ekonomin är det fortfarande lika viktigt som någonsin förr att vara läs- och skrivkunnig. Att vi med europeiska mått har osedvanligt obildade ministrar och företagsledare är inte det största problemet för Sverige, snarare då att det minst sagt måttliga intresset för kultur och bildning bidragit till en nationell utarmning.

Det var hög tid att göra något åt missförhållandena redan för 20 år sedan. Om Läsrörelsen var svaret kan vi ju grubbla över, men ett sådant initiativ var och är åtminstone inte av ondo. Kanske hade det sett ännu värre ut idag om Läsrörelsen inte funnits. Målsättningen är sympatisk. Läsrörelsen gick från begynnelsen ut med att proklamera hur viktigt det är att kunna använda sig av det talade och skrivna språket. Ja, att det är en av förutsättningarna för demokratin.

Jag ska runda av med ytterligare ett citat från Läsrörelsens hemsida. Det är både en smula hoppfullt och en aning nedslående: ”I december 2016 kom en ny Pisa-studie, gjord 2015. Den visade att svenska 15-åringar förbättrat sin läsförståelse. Snittet ligger nu på 500 poäng vilket är genomsnittet för OECD-länderna. Det är främst de lågpresterande eleverna som ökat sin läsförståelse. Vi är nu tillbaka till 2009 års resultat. Studien visar också att elevernas familjebakgrund fått allt större betydelse för deras skolprestationer. Men samtidigt har den svenska skolan blivit sämre på att kompensera elevernas sociala bakgrund. Där hör den svenska skolan till de sämsta.”

Den som är nyfiken på Läsrörelsens verksamhet kan informera sig mer på sajten. www.lasrorelsen.nu. Tyvärr verkar ju adressen en smula motsägelsefull, aningen dyslektisk så att säga. Men att å, ä och ö utesluts i webbadresser har vi ju sedan länge vant oss vid. Tyvärr har vi också fått vänja oss vid att den svenska skolan i vissa avseenden hör till de sämsta vid internationella jämförelser.