RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. Lady NAV ger inte helt tillförlitliga anvisningar men till slut hittar de fram till huset där George Orwell bodde och i vilken han skrev både 1984 och Animal Farm.
Vi ser The Lady in the Van på BBC Play. Alan Bennetts pjäs om en bag lady som parkerar sin skåpbil på en lugn gata i Londons burgnare kvarter och bor i den, år efter år, blev en mycket underhållande film tack vare Maggie Smith och författaren själv som spelar en dubbelroll. I bilen vi lånat finns också en lady fast hennes bokstäver är omkastade. Den distinkta rösten hörs så fort NAV på instrumentbrädan trycks in. När man knappat in sin destination vägleds man till målet. Så är det tänkt, men ibland hakar det upp sig. Damen är lite seg i svängarna, hennes sväng höger eller vänster kommer sekunderna efter att jag borde ha gjort det. Och hon klarar inte av vägarbeten, det är ett aber.
Men i stort sett går det bra, särskilt om man lyder henne. Jag lär mig snabbt att så fort hon säger fortsätt rakt fram hundra meter (fast det är yards hon räknar med) så kommer ofelbart fortsättningen ”om möjligt, gör en u-sväng”. När jag inte alltid klarar av manövern utan framhärdar rakt fram tar hon det med jämnmod och förser oss med nya vägvisningar. Jag har också tryckt in knappen som väljer bort motorvägar, med påföljd att vi slingrar oss fram genom förstadsgator som vi annars aldrig skulle ha farit fram på. Vi tar oss fram längs Londons periferi, med den ena arkitektoniskt intressanta tunnelbanestationen efter den andra, alla byggda i början av trettiotalet, alla strikt funktionalistiska.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Långt om länge lämnar vi miljonstadens suburbia och hamnar i lummigt lantliga trakter. Den smarta Lady NAV tycker att vi ska ge oss ut på slingriga hålvägar för att korta av sträckan. Ofta är de så smala att vi får köra år sidan och vänta vid ett möte men ännu oftare är det de mötande som gör det (nästan alltid betydligt bredare bilar än vår behändiga lilla folkvagn). Jaguarer och Landrovers är inte de mest ideala bilarna just där, men de håller snyggt undan. Så kommer vi till Amersham som jag läst på ska vara idylliskt, men vi finner bara en ointressant High Street med hus som ser ut att vara uppsmäckta efter ett bombanfall. Men så är det inte, visar det sig, vi har helt enkelt hamnat fel.
En vänlig blondin som är fastighetsmäklare låter oss veta att det gamla Amersham ligger längre bort: kör genom baneporten och nerför backen. Och där är det fornt och vackert, med de äldsta husen från 1600-talet och resten inte så värst mycket yngre. Föreståndaren på det lokala muséet ska strax stänga (välkommen åter i morgon!) men berättar att när järnvägen kom till byn någon gång på det tidiga 1800-talet skulle den dras över en vresig godsherres ägor. Han vägrade upplåta sin mark, och så fick banan en annan sträckning, och ett nytt samhälle växte fram – samma sak hände säkert på sina håll när södra stambanan skulle dras genom Småland. Järnvägsstationen tog över kyrkans roll som medel- och samlingspunkt.
Och så hamnar vi, med avsikt, i den minimala byn Wallington i Hertfordshire. Efter ett visst letande hittar vi det lilla huset med halmtak där en rund röd skylt visar att i här bodde George Orwell från 1936 till 1940. Här skrev han både 1984 och Animal Farm. Vi har tidigare sett Kiplings storståtliga Batemans och George Bernhard Shaws hus i Ayot St Lawrence, också det rejält tilltaget. Orwells cottage är blygsam men intill finns en stor lada som heter likadant i verkligheten som i Djurfarmen: Manor Farm. Det är fridfullt på gränsen till sömnigt så här långt från allfarvägarna, ett lugn som säkert var bra för en författare som just återvänt från spanska inbördeskriget. Och Brexit-käbblet är som bortblåst, i alla fall för tillfället: vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren…
info@opulens.se
