RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. De avslutar sin resa i St Albans efter att ha besökt den första av Ebenezer Howards utopiska trädgårdsstäder. Detta är också den sista delen i denna artikelserie.
Fartdårar göre sig icke besvär i England. Så fort man fått upp hastigheten varnar en skylt om en kommande rondell där farten tvingas ner. De flesta av Europas rondeller finns i Frankrike, påstås det. Men de finns i överflöd också på andra sidan Engelska kanalen, liksom på andra håll: det är nästan stört omöjligt att behålla orienteringen i Canberra kan jag intyga efter att ha snurrat runt i de ymnigt förekommande rundkörslarna där. När en amerikansk arkitekt drog upp planerna för Australiens federala huvudstad hade han god nytta av passaren. Jag kan tänka mig att han sneglat både på franska och engelska förebilder. När vi kör in i Letchworth Garden City är det första vi ser en skylt om att rondellen vi kör runt i är Englands äldsta, byggd 1909.
Det här var den första trädgårdsstaden där Ebenezer Howards utopiska tankar om stadsplanering togs tillvara, kring förra sekelskiftet. Han förskräcktes av trångboddheten, smutsen och kolröken i London, och skissade i stället en stad där fabriker, bostäder och grönområden skulle samsas, på mänskligt vis (liknande tankar finns i Strindbergs dikt Esplanadsystemet). Arkitekten Unwin såg till att utopin blev verklighet, med halmtäckta hus längs vackert rundade gator, mycket grönska, och trädgårdstäppor. Socialisterna som lockades dit och flockades i denna gröna våg sågs med visst löje av mera nyktra iakttagare, en av dem George Orwell vars spydigheter om detta stadsexperiment man kan läsa i hans socialreportage The Road to Wigan Pier.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Spirella var länge den dominerande industrin, tills korsetter gick ur modet. Nu är deras vackra huvudkontor i stället stadshus. Fler trädgårdsstäder kom till, en av de sista Milton Keynes där Open University håller till, dessförinnan Welvyn Garden City som bilens gps-dam ideligen tvingar oss att köra inom. Och inte oss emot, det är en fin stad med mycket gräs i centrum, och butiker varav en stor del liksom överallt annars är charity shops som samlar in pengar till olika välgörande ändamål. På en kort sträcka finns sju-åtta stycken. I en av dem drar jag på mig tre tunga böcker med H G Wells noveller och hans SF-romaner.
Det är förstås dumt av mig. Jag vet redan då att jag kommer att tvingas lämna kvar dem, tio kilo handbage på Ryanair tillåter inga tegelstenar. Men jag hinner läsa hans lätt spefulla och mycket underhållande berättelse om en ung cyklists äventyr kring 1900 som under sin färd ner till Brighton övermodigt erbjuder sig att hjälpa en flicka med hennes punktering. Det klarar han inte av, han blir brädad av någon med bättre handlag. Och jag minns hur jag för nästan sextio år sedan när mörkret föll lånade en racercykel utan lykta och gav mig ut på småvägarna i Hampshire. Backen var brant och kurvan kom plötsligt, jag for över styrstången och in i häcken av järnek. Det gick bra den gången, fast det var nära ögat.
Huset vi lånar i St Albans är från trettiotalet, hälften av ett rymligt parhus – höga hyreshus finns nästan inte alls i denna stad strax norr om London, med många lämningar från romartiden. I änden av trädgården finns ett skyddsrum, byggt när tyska bomber började falla över London, nu övervuxet av frodig grönska. Bakom huset finns ett stort koloniområde där vår värd har två lotter, på en av dem ett stort växthus där tomater, paprika, pumpor, bönor och en myckenhet andra nyttigheter klarar sig bra tack vare en sinnrik bevattningsanläggning. Av en man som sköter om sina plantor får jag veta att stadens styre gärna hade exproprierat detta centralt belägna stycke land.
Men det har de inget för. Marken testamenterades för åtskilliga generationer sedan av en Earl Spencer – Lady Diana var säkert en sentida ättling – till invånarna i St Albans med det uttryckliga förbehållet att här skulle odlas för evigt,”in perpetuity”. Och det gör man, med rikliga skördar. Det kan kanske behövas för folkhushållningen när köerna med lastbilar från Calais som väntar på förtullning i Dover blir kilometerlånga, efter en hård Brexit. Och vi träffar på en sympatisk man som berättar att hans demente far bor på ett hem, till dryg kostnad. Fram till oktober räcker pengarna, sedan får huset säljas. Hur kostsamt kommer ett avtalslöst utträde ur EU att bli för Storbritannien, den siste oktober?
info@opulens.se
