RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. I lilla staden Harpenden äter han fish and chips och funderar över livets besvikelser.
Vi återvänder efter tre år till småstaden Harpenden som är så ärketypiskt brittisk att man kunde spela in Miss Marple-filmer utan att bekymra sig om staffage (det har man kanske gjort). Här finns en village green omkransad av pubar i korsvirkeshus, kullerstenslagda gator, och en vänlig atmosfär utan jäkt. Om man fortsätter ännu en kvart norrut hamnar man i Luton som är större och tristare, och med en flygplats som kanske så småningom blir färdigbyggd men som just nu är råddig och har en skandalöst dyr parkering: åtta pund för den första kvarten, sedan ett pund i minuten. Vår vän som hämtar upp oss har tur, apparaten är för tillfället inte bra på att räkna.
Den roffarmentaliteten finns inte i Harpenden där man parkerar gratis i en timme om man lovar att sedan inte återvända till samma plats förrän efter två. Här liksom i alla engelska småstäder och byar har antalet loppaffärerna förmerat sig på ett nästan astronomiskt vis. Vad är alla dessa charity shops ett tecken på när man samlar in till medicinsk forskning liksom till behövande barn och åldringar? Skriande behov som det allmänna inte längre mäktar med? Dåliga tider? Vanliga småbutiker som konkurrerats ut av beställningar på nätet? I en sådan affär, de är alla välordnade, höll jag 2016 i min hand Boris Johnsons bok om Winston Churchill (han har också åstadkommit en skabrös roman).
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag bläddrade lite förstrött i den men tröttnade nästan genast. Framför allt stötte mig författarens översittaraktiga ton när han klappade sitt föremål på axeln och med viss tvekan gav honom godkänt. Att läsa försmädliga utgjutelser från överklassynglingar som gått i public schools och sedan legat i Cambridge eller Oxford lägger jag inte gärna pengar på. En annan i den nye premiärministerns inre krets är om möjligt än värre, den odrägligt självgode Jacob Rees Mogg som har för mycket pengar och för lite blygsel när han bildningshögfärdigt stoltserar med lösryckta fraser på latin.
Så boken om Churchill fick vara. Det finns så många andra om honom som är så mycket mera läsvärda, både på engelska (som den politiska av Roy Jenkins, och Mary S. Lowells krönika om familjen) och på svenska (av Svante Nordin, Bengt Liljenberg och andra). Vad gjorde vi nu när vi efter tre år var tillbaka i Harpenden? Jo, i vår sydsvenska lokalavis fanns en notis som vi klippt ut om en gastronomisk upplevelse som man måste unna sig om man kom just dit: Fish and Chips hos Godfrey´s. Det matstället har en enda rätt på menyn, och vi beställde vad som bjöds. Strömmen av hungriga ortsbor och tillresta turister var strid, det tog sin tid innan vi fick vår haddock, våra chips, saltkaret och vår flaska med vinäger. Dock blev vi serverade på porslin, inte på flottigt tidningspapper.
Och vi konstaterade att det smakade likadant som överallt annars, varken sämre eller bättre, och vi kom att tänka på den dystra repliken mot slutet av Strindbergs Ett drömspel där någon under ett långt liv längtat efter en grön håv att fånga fisk med, eller kanske är det en fjärilshåv. Till slut får han den, och den är grön – men det är inte den rätta gröna färgen. Och så fortsätter han att gräma sig över livets bitterhet. Mänsklighetens väg kantas av tappade sugar och besvikelser, fast för all del av en hel del roligheter också, ska erkännas. För att vidga perspektivet: jag kan tänka mig att en betydande del av de 52 procent som röstade genom Brexit nu upptäckt att utträdet inte har den rätta gröna nyansen.
Av de många människor vi träffar under de knappa två veckor vi kör kors och tvärs i södra England – London håller vi oss undan – är inte en enda för Brexit, men många av dem är vältaligt emot utträdet ur EU. Den skrävlande linluggen Boris Johnson har de inte mycket till övers för. David Cameron med en liknande bakgrund gav i ovist nit efter för högerflygeln i sitt parti när han utlyste den katastrofala folkomröstningen. När debaclet var ett faktum försvann han ut i kulissen, nonchalant småvisslande. Sedan Theresa May tvingats bort röstade mindre än en tiondels procent del av de förenade kungadömenas befolkning fram den nye premiärministern. Man kan tycka att det ur en demokratisk synvinkel var lika tvivelaktigt som att Hillary Clinton trots en röstövervikt på flera miljoner inte blev president.
info@opulens.se
