Hur ska man förstå Sveriges eftergifter till Hitler?

Landet utanför. Sverige och Kriget 1940–1942 av Henrik Berggren
Norstedts förlag

Efter att ha läst igenom Henrik Berggrens Landet utanför: Sverige och Kriget 1940–1942, och ungefär parallellt varit inne i läsningen av Klas Åmarks Främlingar på tåg: Sverige och Förintelsen, känns huvudet alldeles fullt av ransoneringskuponger, Hitler, Per Albin, fortsättningskriget och järnvägstransiteringar.

Vet vi nu allt om Landet utanför, det Sverige som Berggren skildrar, i den nyutkomna boken om 1940–1942? Var det verkligen ett Sverige som höll sig undan, stod landet helt utanför andra världskrigets värsta strider och grymheter, är det en schablonbild att Sverige för egen vinning höll sig utanför? Eller avslöjas allt hur det verkligen var i den så småningom kommande del 3 av Landet utanför?

Nej, vi vet inte allt, Berggren vet inte allt, inte Åmark heller och vi kommer nog aldrig att få veta det heller. Men trots allt (en oavsiktlig referens till Ture Nermans legendariska antinazistiska tidskrift Trots Allt!) är det bara att buga och tacka för det gedigna arbetet som Berggren utfört och kommer att fortsätta att utföra. För med sin trilogi Landet utanför får vi en detaljerad syn i hur det resonerades i regeringen, bland olika prominenta personer men också, till en viss mån, hos allmänheten. Dock ska sägas att denna del är främst deskriptiv. Kanske knyter Berggren ihop säcken i del 3 med sin egen analys och sina slutsatser?

Överraskande är det inte att Henrik Berggren, tidigare bland annat kulturredaktör på DN och historiker, lyckas detaljrikt och även människonära ge oss denna detaljerade bild av Sverige i andra världskriget, så att man känner sig som närvarande i en Brughuelmålning, som den lilla människan som försöker få syn på vad som verkligen händer. Liksom i Berggrens tidigare Palme-biografi känns det levande, nästan så att man sitter med i regeringskonseljen.

I Landet utanför, del 2, ligger dock fokus ändå inte så mycket på den enskilda människan som på skeendena. Hur mycket vågar Sverige utmana Tredje Riket, hur många eftergifter måste man göra? Och hur ska man förstå att Sverige, och regeringen Per Albin Hansson, gjorde dessa eftergifter?

I en del avsnitt kan vi således detaljerat följa den svenska samlingsregeringens diskussioner, t.ex. kring den beryktade midsommarkrisen. Kanske den krisen och den omfattande beskrivningen av den hade behövt delas upp i ett par delar, interfolierat med de personligare inslag som Berggren på andra ställen lyfter in i sin framställning.

Runt den svenska regeringen svävar monarken, Gustav V, något oberäknelig och med inte alltid önskade formuleringar och utspel, en efterhand allt mer förtvivlad situation i Norge resulterande i avrättningar av fackföreningsledare och transport av stora delar av den judiska befolkningen till Auschwitz, ett Finland som efterhand förlorar en del av folkets och regeringens sympatier på grund av fortsättningskriget och landets relationer till Tyskland osv.

Genom Berggrens tydliga skildring, byggd på så många källor, tidningar, UD-material, enskilda människors berättelser och så vidare så blir det min uppfattning, om än något hårddragen – ja, vad skulle annars Sverige ha gjort? Skulle något annat litet land ha handlat annorlunda i en motsvarande situation? Visst, Sverige och dess regering kunde ha handlat annorlunda, men med stor risk för svåra konsekvenser. Snarast är det så att Berggren dokumenterat vilka komplicerade val man stod inför. Med min tolkning gjorde man vad som rimligen kunde och borde göras.

Efterföljande tiders kritik mot eftergiftspolitik kunde ha varit mjukare, försiktigare om man liksom Berggren verkligen satt sig in i situationen. Flyktingfrågan tillhör en av dessa komplexa frågor som Berggren försöker bena upp, det faktum att Sverige tog emot förhållandevis få judiska flyktingar i förhållande till situationen med Förintelsen kvarstår dock givetvis. För inte var det så att man inte visste, inte förstod även om kanske hela vidden av gaskamrarna inte blev begriplig förrän tämligen sent. I alla dessa vägval lyfter Berggren också fram den mosaiska församlingens agerande som kan förstås men knappast kan uppfattas som heroiskt.

Som en driven författare och stilist låter oss författaren oss även följa vardagen, hos familjen Bergman med den unge sonen Ingmar, hos familjen Berggren i Sandviken (ej släkt med författaren) och hemma hos Astrid Lindgren. Utifrån sitt vardagsliv och utifrån sitt arbete med brev-censurs-granskning är det Astrids träffsäkra iakttagelser om krigets stora och Sveriges lilla vardag som bär vardagslivet i Landet utanför mest framåt.

Om det är något jag saknar i boken är det bilderna, illustrationerna, kartorna, tidningsklippen. Det är inte bara orden, hur välformulerade de än är, som påverkar våra intryck. Så jag hade velat se fotona på Günther, Erik Boheman, den unga Astrid och så vidare. Det hade lättat upp den omfattande ordmassan på närmare 500 sidor (inklusive den förtjänstfulla beskrivningen av referenserna).

Vet ni förresten att Ingrid Bergman hade judiskt ursprung? Kanske du visste om det, att det var på moderns sida, men jag visste inte. Många detaljer finns i Henrik Berggrens Landet utanför, den andra boken. Nu får vi nog vänta ett tag på den avslutande, tredje delen. Det kommer med stor sannolikhet vara värt att vänta, ännu är inte arkiven uttömda på det som berör Landet utanför. Det jag hoppas där är att Berggren inte bara ger oss sina detaljerade beskrivningar av skeenden utan också analyserar och sammanfattar. Då har vi sannolikt fått det stora standardverket om Sverige och andra världskriget.