Helgporträttet: “Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter”

BOKAKTUELL. Elisabeth Berchtold utkommer nästa vecka med en ny diktsamling, Modersmyter. I Elin Stadenbergs intervju berättar Berchtold bland annat om feminister och poeter som inspirerat henne.

Hej Elisabeth! Till att börja med skulle jag vilja fråga, vem är du?

– Jag är lärare och stödpedagog och har jobbat inom vården i alla år. Och jag har alltid älskat att skriva och läsa sedan jag var liten. Min pappa är från Österrike och min mamma från Sverige, jag är gift och har en son och tre bonussöner.

Din tredje diktsamling Modersmyter kommer ut nästa vecka, grattis till det!

– Jamen tack, det är så roligt!

Hur känns det inför boksläppet?

– Eftersom jag bar på boken i fem år så känns det väldigt roligt för mig att jag lyckades göra klart den. Det är den största känslan. Jag jobbar åttio procent och skriver resten och har fått hjälp av en skrivande vän, vi har stött och blött den tusen gånger. Nu har jag gjort det svåra, sedan vad folk tycker, det har inte så mycket med mig att göra. Men det är väldigt, väldigt roligt om folk vill läsa.

Vill du berätta lite om Modersmyter?

– Ja gärna. Jag har valt att använda vardagen hos fyra generationer: det är en liten bebis, min generation, min mammas generation och min mormors. Det finns en rollista i början med allas namn, Ines, Elin, Monika och Eivor. Jag har mixat vardagsscener och gudinnemyter. Någonting jag gjort sedan den första boken är att jag skriver om kvinnliga erfarenheter som allmänmänskliga erfarenheter. Där finns det luckor att fylla. Män har alltid varit representanter för människan men i mina böcker är det kvinnorna som är det.

– Att vara gravid, föda och bli förälder är något vi människor delar med varandra. Den existentiella erfarenheten berättar hur det är att vara människa och jag har intresserat mig för det. Det har jag gemensamt med många kvinnor nuförtiden, mest kvinnor, att vi jag vill lägga till den saknade pusselbiten. Jag vill inte säga att vi har samma erfarenheter, vi kvinnor eller människor, men vi kan identifiera oss med varandra.

– Myten är en berättelse. Vi berättar oss själva och skapar våra egna myter. I Modersmyter vill jag ha med många olika berättelser, visa en komplexitet. Jag gillar inte att säga att det handlar om till exempel förlossning som om det var likadant för alla, ingen förlossning är en annan lik, men man kan ändå känna igen vissa saker. Någon skulle kanske säga att det här är kvinnolitteratur men det är det inte. Det har skrivits om förlossningar förut men det borde skrivas mer. Vad har inte män skrivit om hundratusen gånger förr.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Var kom idén till dikterna från?

– Jag har alltid intresserat mig för myter, det mytiska bildspråket och bildkonst betyder mycket för mig. Att gå på museum eller utställning och titta på konst är en otrolig inspiration för mig, jag tar in bildvärldar och min poesi växer väldigt bra där.

– Att jag ville skriva om just moderskap, det började med att jag hade skilt mig och var på semester med en kompis och våra småbarn. Jag började skriva om oss och barnen och de texterna blev början på diktsamlingen. Oftast skriver jag om något och sparar material som jag senare “hittar” och låter någonting växa fram ur. De där första dikterna om mammor och barn skrev jag 2011.

Du har gett ut två diktsamlingar tidigare, Marialucia 2012 och Kära Svan 2016. Båda två har feministiska uttryck, hur kommer det sig att det är ett ämne du återkommer till?

– Det är som att jag som person vill lyfta och har svårt för det som döljs, det gör mig ledsen och förtvivlad. Det handlar om att få ha ett språk, jag har känt mig tystad och mått dåligt av det. Om det är någonting man “inte ska” säga, då vill jag säga det ännu mer.

– Alla har någonting de brinner för och jag tycker inte om orättvisor. Ojämlikheten som kvinnor utsätts för det har jag upplevt som en stark orättvisa som varit mig närmast. Så någonstans har jag skrivit ur en ilska, och det är bra bränsle för då blir det kraft i texten.

– Sedan har jag också rent språkligt vilja krossa ramarna. När jag var tjugosju år gick jag på Biskop Arnös skrivarskola, då fanns det en trend att skriva kortprosa. Men jag har alltid älskat metaforer, jag älskar det svulstiga, överdrivna, bildrika och tycker inte att det ena måste ställas mot det andra. Ingenting är bättre eller sämre, allt får finnas samtidigt. Senare blev min debutbok Marialucia omskriven som gurlesk, söt flickighet och våldsamhet i ljuv förening. Jag använder en del vardagsord och talspråklighet i mina dikter.

Marialucia handlar lite förenklat om kvinnokroppen och ja, den har omnämnts som ett tydligt exempel på gurlesk. Hur ser du själv på det? Hade du det med dig när du skrev?

– Nej det hade jag inte. Då trodde jag att jag skrev en bok som det visade sig att jag inte skrev. Det kanske kan vara så med en debut, att man ser först efteråt vad det handlar om. Men jag hade bestämt att det bara skulle vara kvinnor i den och att jag skulle spränga språkliga ramar.

– Marialucia är uppdelad i fyra sviter. Den första, Eurydike, handlar om utsatta barn som tar makt genom att själva begå våld. Rosa handlar om en kvinna som könsstympas i en kultur där hon föraktas och dyrkas, vilket hör ihop. I Lucia är det en kropp som får röst och tar hämnd och Maria handlar om en kärleksrelation mellan två kvinnor, eller en man och kvinna, eller en man och en man. Några av de första dikterna till boken kom ur mardrömmar jag drömde om att att jag befann mig under jorden och var instängd. Så det finns av mitt kött i dem, Eurydikemyten matchade mina drömmar.

I Kära Svan för du dialog med tre skapande kvinnor: författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler och konstnären Hilma af Klint. Det handlar om hur de alla hålls tillbaka i ett manligt dominerat samhälle. De var verksamma på 1800-talet, men känner du samhörighet med dem?

– Jamen verkligen, jag känner att “it goes around”. Tänk bara på Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien, hur kvinnorna där blev behandlade. Och han gör sig till någon elit, ser sig som övermänniska. Det är fruktansvärt, jag avskyr elitism.

Någonting annat återkommande i dina böcker är associationen med djur, harar och kaniner dyker upp i Marialucia och i Kära svan kallas författarna Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler för Svan och Duva. Och nu även i din nya bok är djuren närvarande. Vill du berätta om det?

– Det är det mytiska, min inre bildvärld drar mig dit. I alla tider har man i konsten blandat människor och djur. Eftersom jag är i bildvärldar som är starkt förknippade med sago- och mytvärlden så är de en enorm kraft för mig. Jag tänker på jorden i den här boken, hur vi förstör den. Modermord, jordmord. Det vi gör är att ta kol på oss själva. Vi är jorden och djuren och växterna, klarar oss inte utan dem. Det är smärtsamt och ingen quick fix, omsorgen måste erövras av många och bli vardaglig.

Och språkligt, du skriver dels utan punkt och jag läser dina dikter som lite mystiska och metaforiska. Hur skulle du själv beskriva din poesi? Och hur vill du att den ska tas emot?

– Den är bildrik, rytmisk och syftar bakåt och framåt, syftningen är viktig för mig. Jag tycker att dikterna kan läsas väldigt konkret, jag vill att läsaren ska känna sig fri och skapa egna inre bilder. Jag försöker inte säga någonting dolt eller annat än vad som står där. Om man kan någonting om Hilma af Klint till exempel så kan man hitta hennes målningar där i texten, men den kan också läsas precis så som det står.

– Jag har själv svårt att läsa poesi ibland, det kräver att jag saktar ner. Jag har precis läst Louise Glück nu och det ger mig så mycket tillbaka. Poesin kan härbärgera så många tankar och känslor, lager av erfarenhet. Poesin är både bild, rytm och ljud. Det skulle jag önska, att läsaren kunde känna sig berikad av det komplexa i poesin. Men det går inte att önska eller bestämma hur dikterna ska läsas, det finns inga rätt och fel.

Du debuterade när du var 41 år, men innan dess publicerade du dikter i olika tidskrifter. Hur började ditt intresse för att skriva?

– Jag skrev som barn och har alltid älskat att läsa, men jag vågade inte tänka att skrivandet var något som jag kunde ägna mig åt. Det fanns andra saker jag trodde att jag skulle göra, men jag var avundsjuk på de som skrev. Till slut kom jag på att det var någonting som även jag kunde göra. Den bästa hjälp jag fått är av andra som skriver.

Det har gått ungefär fyra, fem år mellan böckerna, vad gör du med ditt skrivande där emellan, eller är det på den tiden du skriver dina böcker?

– Ja skrivandet pågår, jag skriver en dag i veckan. Aldrig på nätterna, det är jag alldeles för känslig för. Det får vara normala tider och ta lång tid istället. Det är inte värt att må dåligt.

Och det har alltid varit poesi, vad är det med just poesin som tilltalar dig?

– När jag började skriva var jag fascinerad av ljuddikter. Jag har alltid gillat Sonja Åkesson. Genom en bekant kom jag i kontakt med han som var hennes partner, Jarl Hammarberg. Han skulle göra en performance på Biocafé Tellus i Midsommarkransen och jag fick vara med. Där stod jag, iklädd en brun sopsäck och gjorde olika ljud på scen, det var dadaistiskt. Jag tror det satt tre personer i publiken! Men jag älskar det rent ljudliga, bara ljuden har också en slags betydelse.

– När jag ska skriva prosa så blir jag rastlös. Poesin kan ha så många erfarenhetslager i väldigt få rader. Så är det ju i allt skapande, någon har gestaltat det vi ser. Bakom finns lager på lager av undertext. Alla människor är skapande. Poesin är också filosofisk och sådana tankar får mycket plats i mig.

Varifrån kommer behovet av att skriva?

– Jag är en språklig person, läsandet gick lätt för mig och jag ville skriva. Att det blev ett så stort behov tror jag har att göra med att jag kände mig tystad i familjen. Min pappa blev sjuk men vi fick inte prata om det. Att hela tiden gå omkring och inte få säga det som är viktigt är en stor plåga. Då kan skrivandet vara till stor hjälp för att kunna formulera sig inför sig själv.

Har ditt jobb inom vården haft avtryck i ditt skrivande?

– Jag värderar omsorgen enormt, så kanske på det sättet. Det är den som gör att vi har ett samhälle. Vad skulle vi annars ha, om vi inte tog hand om de som behöver det?

Blir det fler böcker i framtiden?

– Det går inte att säga men det hoppas jag verkligen. Jag skriver ju länge så det finns trådar att fortsätta på. Jag har som en stor ordkompost där jag har slängt in en massa grejer, så vi får se vad som sätts igång. Sedan hoppas jag att museerna och konstutställningar ska öppna snart, då ska jag gå dit, jag skriver så bra då.

Vem hoppas du ska läsa din nya bok?

– Alla som vill det!