Helgporträttet: “I journalistiken är språket ett mer krasst verktyg”

OPULENSDEBUTANT. Författaren, musikern och skribenten Lars Anders Johansson är ny krönikör i Opulens. I sin debutkrönika igår skrev han om skandalerna kring rapparen Yasin. Elin Stadenberg ringde upp Lars Anders för att höra vad mer vi har att vänta av honom i magasinet och vad han gjort tidigare.

Hej Lars Anders! Välkommen som ny krönikör på Opulens – hur känns det?

– Jo det är roligt! Jag har de senaste åren mest sysslat med opinionstexter men tänkt att jag borde skriva mer åt kulturhållet igen. Det här är att gå tillbaka lite till det jag gjorde förut och det tycker jag är kul.

För den som inte vet, vem är du?

– Jag är en författare, musiker och skribent uppvuxen i Gävle. Har jobbat som nyhetsjournalist, kulturjournalist och med opinionsjournalistik i olika former, både som politisk redaktör och chefredaktör. Jag har även skrivit ett antal böcker, varav två diktsamlingar, och gett ut skivor i eget namn.

Din första krönika på Opulens publicerades igår, där du skrev om rapparen Yasin och om hur förväntningar är olika på olika musikgenrer. Vilka ämnen kan Opulens läsare förväntas läsa av dig?

– Jag är ju musiker själv och det är anledningen till att det blev ett musikrelaterat ämne.
Sedan är jag engagerad i debatterna kring stadsplanering och arkitektur. Jag har skrivit en del om bildning och utbildning, kunskapsteori är intressant och de delarna av kulturdebatten.

Du är journalist och har jobbat både som nyhetsreporter, kulturskribent, debattör och kolumnist i flera mediekanaler. Vad driver dig i journalistiken?

– Det finns olika drivkrafter när det gäller nyhetsjournalistiken och opinionsjournalistiken. Nyhetsjournalistik handlar om nyfikenheten att förstå varför och hur det är som det är. När jag var nyhetsreporter på SVT var det roligt att ha ett nytt knäck varje dag och aldrig veta var det skulle vara. Om man skulle till stadshuset och intervjua någon eller åka ut till ett grustag och intervjua en företagare som blivit bestulen på maskiner. Det kunde vara både högt och lågt.

– Opinionsjournalistik handlar ju däremot om att påverka och övertyga med argument. Och kulturjournalistiken befinner sig någonstans mitt emellan, den är inte plakatmässig men subjektiv. Som nyhetsjournalistiken i bästa fall inte är.

Förra året, 2020, tog du emot Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism. Motiveringen var att du “mer än någon annan ha verkat för att återinföra frågor om kultur och bildning i den borgerliga idédebatten”. Speglar det din ambition?

– Jag tyckte att det var en väldigt fin motivering. Jag skrev om bildningsfrågorna ”innan det blev coolt”, så att säga, eller jag intalar mig om att jag var tidigt ute. Jag blev glad av motiveringen för bildningsfrågorna är något jag känner mycket för.

Du har även varit chefredaktör för Timbros tidskrift Smedjan, fram till för ett år sedan. Vad gör du nu i övrigt, när du inte skriver krönikor för Opulens?

– Ja, just det. Nu jobbar jag med kommunikation och skrivande.

Och som du redan har berättat så sysslar du ju med det skrivna ordet på flera sätt, förutom journalist är du ju även musiker och poet. Runt 2003 bildade du och två vänner gruppen Två Taube och en Bellman och efter det har du skrivit visor, turnerat och släppt flera skivor själv. Vilken plats har musiken i ditt liv idag?

– Jag släppte min senaste skiva 2016 och efter det har jag inte kommit ut med någon ny inspelad musik. Däremot släppte jag 2019 en sångbok med alla mina inspelade egna låtar med noter, texter och ackord. Det är roligt att ett Lundabaserat förlag, Bokförlaget Augusti, ville ge ut den, trots att det är en otroligt smal kategori. Det är ett praktverk som jag är mycket stolt över.

– Jag skulle kanske säga att musiken inte har en lika stor del i mitt liv som den har haft. Under 2020 blev alla evenemang avbokade, av förklarliga skäl.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Jag har läst att du inspirerats mycket av nittiotalismen och särskilt av Erik Axel Karlfeldts diktningar, som du också har tonsatt. Senast på skivan Renässans från 2016. Vad är det som är intressant med nittiotalismen och bland annat Karlfeldts poesi?

– Det var en stor fråga. 1890-talet är min favoritepok. Det är svårt att förklara varför man har en viss favorit, men det här var ju en brytningstid precis när modernismen kom. De diktare som jag har tonsatt var de sista som verkade i den äldre traditionen samtidigt som modernismen bröt igenom.

– Karlfeldts dikter skildrar bondesamhället som håller på att försvinna. Det kan uppfattas som glättigt och idylliskt men jag menar att det i själva verket är ett vemod över någonting som försvinner. Flora och Bellona från 1918 är en diktsamling jag uppskattar särskilt mycket. Den kom under första världskriget, under den mörkaste tiden, och jag tror att många kan känna igen sig i de stämningarna även idag.

Vilka stämningar?

– Moderniteten som ett hot mot allt han uppskattar. Det nya, industrialiserade kriget ligger hela tiden som ett mörkt molntäcke över hela diktsamlingen.

Vad gör det med en dikt när den blir tonsatt tycker du?

– Det beror på hur väl tonsättningen är anpassad efter dikten. För mig började det med att jag hörde melodierna i huvudet medan jag läste. Egentligen upptäckte jag Karlfeldt senare än vad jag upptäckte de andra nittiotalisterna. Jag läste mest Fröding och Heidenstam och trodde Karlfeldts dikter var tråkiga på grund av sådana som man var tvungen att läsa i skolan. Men så köpte jag en utgåva av hans samlade dikter, jag tänkte att om han var inspirerad av Heidenstam och Fröding så måste det finnas någonting där. Jag sträckläste hela boken och efter det så hade jag redan tonsatt dikterna under tiden.

– Jag vet ju att Karlfeldt gnolade folkvisor och skillingtryck, han hade en melodi i huvudet när han skrev. Min ambition har varit att återföra dikten till ett enklare musikaliskt språk än vad tidigare tonsättare som Wilhelm Stenhammar och Wilhelm Peterson-Berger har använt sig av. De har gjort romanser medan jag har gjort enklare folkvisor, just eftersom det är så jag har hört dem. Jag har försökt återbörda dikterna till en folkvisetradition.

Du har själv gett ut två diktsamlingar. Debuten Segelmakaren 2013 och Sonetter från 2018 som har fått fina omdömen.

– I Opulens bland annat!

Ja just det! Sonetter är ju en bunden versform. Är det en trygghet eller utmaning att hålla sig till när du skriver?

– Både och skulle jag säga, man tvingas till att förhålla sig till formen och det kan vara begränsande naturligtvis. Men det blir också stimulerande för kreativiteten. Hela min ingång till att skriva på vers är att jag redan skrev sångtexter. Så att jag skriver på bunden vers är på grund av att sångtexter är på bunden vers. Det är bakgrunden till att jag fastande för det. Sonetter betyder också små sånger på italienska.

– Jag hade med ett par i debuten också. Först hade jag skrivit sonetter på skoj, men det blev fler och jag började experimentera med sonettkransar. En sådan består av femton stycken sonetter som sitter ihop, det vill säga att sista raden i den ena ska vara den första raden i den andra. Jag lade dem på hög och när jag hade hållit på ett tag så hade jag en stor mängd. Först då började det likna ett projekt. Jag rensade ut sådant som inte var bra och skrev nya dikter, till slut blev det denna diktsamling med 154 sonetter.

– Jag har förhållit mig med en ironisk distans som regel. Det finns också de som inte har gillat diktsamlingen, och så får man låta det vara. Men jag tror inte att de har uppfattat den ironiska distansen. Det är svårt att skriva denna typ av vers utan glimten i ögat. Det är roligt att leka med stilbrott och slänga in moderna formuleringar mitt i det traditionella. Man skulle kunna kalla det för postmodern poesi.

Varför är det svårt att skriva utan glimten i ögat?

– Jag tror att vi idag har generellt svårt att vara allvarliga. Vi har en sådan kultur nu att vi hela tiden har ironisk distans, skriver pekoral. Gravallvar är svårt, så vi försvarar oss med stilbrott och överdrivna formuleringar. Bunden vers och rim bjuder in till komiska poänger som fri vers inte inbjuder till.

Blir det fler diktsamlingar?

– Jag hoppas det. Inte i något av fallen var det planerat att det skulle bli diktsamlingar, när det fanns en tillräcklig mängd dikter var det läge att ge ut dem. Men det är väldigt roligt att få ge ut, särskilt i en så smal genre.

Att skriva poesi, musik och journalistiska texter är ju alla en form av skrivande. Vad får du ut av de olika uttrycken?

– Sångtexter och bunden vers är nära besläktat, melodin bär fram verserna men en dikt har inte den fördelen. I poesin kan själva dikten lättare nå fram om den är tonsatt. I journalistiken är språket ett verktyg på ett mer krasst sätt, där finns det en berättelse, en redogörelse eller förklaring av en viss händelse. I poesi och i musik är språket i mångt och mycket självändamålet.

Tillbaka till Opulens! Vilken är din relation till Opulens och vad förde dig hit?

– Min första relation är att jag har fått fina recensioner om min kulturverksamhet i Opulens. Det har också hänt att jag har läst artiklar som dykt upp i mina flöden. Men min ingång är att jag stött på kulturredaktören Clemens Altgård på Twitter. Jag känner till Clemens som poet och tongivande i den retrogardistiska rörelsen, det är delvis samma ingång som jag själv har. Att hitta tillbaka till en tradition som fanns tidigare före modernismen.

Till sist, vad har du för förhoppningar om det kommande året?

– Generellt är min förhoppning att det här året ska bli mindre förfärligt, det har inte börjat superbra. Vad gäller Opulens hoppas jag att jag ska fortsätta ha intressanta saker att säga och hjälpa till att föra in nya läsare. Att Opulens läsare upptäcker mig och att mina läsare upptäcker Opulens!