Helgporträttet: “Är man konstknarkare så är man”

OPULENSDEBUTANT. Konstvetaren och kommunikatören Paulina Sokolow är ny konstskribent i Opulens. I sin debutkrönika tog hon avstamp i ett aktuellt konstverk av Katarina Pirak Sikku. Elin Stadenberg intervjuade Paulina om vad mer vi har att vänta av henne i magasinet och vad hon gjort tidigare.

Hej Paulina, du är konstvetare och ny skribent här på Opulens, välkommen! Vilka är dina förväntningar?

– Det ska bli jätteroligt att förverkliga en dröm som jag närt den senaste tiden. Att få belysa de stora frågorna som är de mest akuta idag och att göra det genom ett antal konstnärskap och några konstnärer i synnerhet. På ett liknande sätt som jag gjorde med Katarina Pirak Sikku, som berör klimat- och energifrågan i sin konst.

Ja du skrev om henne i din första text, vad mer kan vi vänta oss av dig framöver?

– Att jag kommer att bjuda på de konstnärskap som jag tycker är de mest intressanta just nu.

Vad gör du när du inte skriver för Opulens?

– Jag är kommunikatör på Tensta konsthall, en konsthall för samtidskonst som har funnits sedan 1998. Det är mitt huvudsakliga jobb, sedan frilansar jag för ett antal tidningar. Just nu går jag även en heltidsutbildning på Biskops Arnö i essä och kritik som tar mycket tid.

Vad är det med konsten som intresserar dig?

– Jag tycker att konsten har en alldeles unik position och möjlighet i att den kan släppa taget om det vi vet och undersöka det vi ännu inte vet. Konsten gör det möjligt att föreställa sig det oföreställningsbara.

– Konsten har ofta kunnat ha tentakler långt in i framtiden och vara intressanta tankar och idéer på spåren som vi ännu inte känner till. Genom att studera konsten får vi veta mer om framtiden och vilka diskussioner som kommer att äga rum där.

Och hur började ditt intresse för konst?

– På ett väldigt typiskt sätt. Jag är uppvuxen med att min mamma tog med mig på olika utställningar. Hemma hade vi roliga affischer med modern konst av bland andra Salvador Dalí, Man Ray, Chagall och Joan Miró. Jag tänkte inte på vad som var fint eller fult med konsten, utan den kändes som en trygghet. Innan jag var 20 år hade jag inga planer på att läsa konst, men när jag började så blev jag ”hooked”.

Jag läste att du var talesperson på en konferens 2017 som heter Federation och att du varit engagerad i någonting som heter Fika för alla. Vill du berätta lite om de initiativen?

– Det började 2015 när flyktingvågen kom till Sverige. Eller egentligen innan, i samband med den förra valrörelsen när SD gjorde ett stort ryck. Jag upplevde det som skrämmande med normaliseringen av rasistiska åsikter och kände att det var dags att engagera sig. Jag är själv judinna med släktingar som massmördades under Förintelsen och mina föräldrar tvingades fly Polen efter en antisemitisk kampanj i slutet av sextiotalet, det är självklart att vara med och bekämpa fascismen.

– I samband med flyktingvågen var min kille engagerad i ett transitboende i Botkyrka. Det var många därifrån som flydde från Afghanistan som egentligen var på väg till Norge och Finland och behövde någonstans att bo. Men EU och Sverige stängde gränserna. Vi ville göra något mer och då fanns det lokaler som Cirkus Cirkör upplät åt ett boende där de som väntade på att söka asyl kunde få tak över huvudet och mat.

– Efter att den vågen ebbade ut vill vi göra något mer. Det stod en grupp i Björns trädgård då och delade ut fika enbart till etniska svenskar. Björns trädgård är en allmän plats där alla rör sig. Delvis samma gäng som jobbade på transitboendet gick ihop och tänkte att här kan vi göra en insats på ett mjukt vis genom att också stå där och dela ut fika. Inte i syfte att dela ut mat, utan för att neutralisera platsen så att alla skulle känna sig trygga att vistas där. Och som en markering mot “knasbollarna”, Sons of Odin. I ett och ett halvt år stod vi där och blängde på varandra. Jag fryser när jag tänker på det, eftersom vi stod där på hösten och vintern.

Upplevde du att platsen blev mer neutraliserad?

– De försvann så småningom, men vi bekämpade inte rasismen. Det där var en piss i havet och många insatser behöver göras idag. Det är därför man måste vara så många, för man orkar bara under en viss period och lösa grupperingar som våran splittras efter ett tag.

Har du något liknande engagemang idag?

– Nej, men det är mycket möjligt att jag skulle kunna få det igen.

Apropå detta. Vad tycker du om konst som aktivism?

– Det är svårt att säga. Det finns konstnärer som ägnar sig åt konstaktivism vars praktik är intressant och andras som är ointressant. Det är som med bra och dåliga böcker.

Vilken är konstens främsta roll i samhället, tycker du? Och vilken bör den vara?

– Då vill jag knyta tillbaka till vad jag gillar så mycket med konsten, att den tillåter en att föreställa sig det oföreställningsbara. Det tycker jag är otroligt värdefullt.

Förra året startade du och Göran Greider en podcast som heter Konstmackan. Lever den fortfarande eller är det avslutat?

– Det är oklart. Konst kräver ju att man kan gå och se den, och där har pandemin satt en gräns för vad som är möjligt. Men jag älskar att prata om konst och jag kan garantera att jag kommer att ha en konstpodd framöver. Sedan om det blir med Göran eller med någon annan vet jag inte, men jag har lite planer.

Vilket var syftet med podden?

– Syftet är att prata om konst och politik. Vi hade ett avsnitt som handlade om offentlig konst, det blev första steget till att börja röra sig utomhus. Det blev mycket diskussion om Brantingmonumentet vid Norra bantorget. Det är ett gigantiskt verk i traditionell stil av skulptören Carl Eldh, som porträtterar arbetarrörelsen och viktiga socialdemokratiska förgrundsfigurer. I podden diskuterade vi tillkomsten av monumentet, men också vad ett monument kan vara och uttrycka för syn på arbete och konstens möjligheter.

Hur har du upplevt att vara konstkritiker i corona-tider? Och vad har pandemin gjort med konstvärlden, enligt dig?

– Man behöver vara uppfinningsrik, jag har till och med skrivit om utställningar som jag inte har sett och det har inte varit så kul. Men är man konstknarkare så är man.

– Det är naturligtvis en otroligt tuff utmaning, men konsten kommer alltid att överleva. Konstnärer hittar andra sätt att bedriva sin verksamhet på, det har de gjort sedan långt tillbaka i tiden. Även under svåra förhållanden som i Nazityskland eller i Sovjetunionen under Stalins tid vid makten, där hittade konstnärerna sätt att uttrycka sig inom andra kontexter.

– Pandemins största hot är mot konstens institutioner. De blir sårade, kanske permanent. Det syns internationellt där stora institutioner har fått permittera 70 procent av sin personal. Det händer här med, men i det tysta. Att bygga upp strukturen och budgeten kan ta lång tid.

Vilka utställningar tar du själv del av, utanför ditt jobb som kritiker?

– De flesta, men så många är de inte, jag försöker åka till andra städer om det går. Konsten älskar att migrera, stora evenemang flyttar runt, runt i världen. Vi konstvetare är ett resande folk, det är inte bra för miljön. Det vore intressant att se om man kan omvärdera den här resandekulturen. Venedigbiennalen, Istanbulbiennalen, Documenta i Kassel, de mindre biennalerna måste man resa till och det gör konstfolk. Men det är helt sjukt. Vi måste hitta nya sätt, vi måste tänka om.

Har den insikten blivit tydligare i och med pandemin?

– Nej, jag drabbades hårt av flygskammen. Jag minns 2016 när jag bestämde mig för att sluta flyga, “that’s it, det går inte mer”, tänkte jag. Sedan fick en vän till mig en biennal i Korea och bjöd mig på resan dit. Jag skulle ju inte flyga, men då kunde jag inte säga nej. Och det blev otroligt minnesvärt.

Har du någon utställning du ser fram emot eller vill tipsa om just nu?

– Jag ser väldigt mycket fram emot Ingela Johanssons utställning Var ska vi äventyra? i Södertälje konsthall som öppnar om några veckor. Den hoppas jag få ta del av.

Vad är det för utställning?

– Den tar sitt avstamp i ett verk som hittades i Södertäljes konsthalls arkiv av Peter Weiss från 1976. Det börjar där, i konsthallens arkiv, och fortsätter in i Sylvia Pankhursts lekstadsverkstad för kvinnliga arbetare och 20-talets England. Utställningen är en vindlande resa genom 1900-talet.

Vad har du för förhoppningar på det nya året?

– Att det sker ett uppvaknande och fascismen får ett tvärt slut. Att den slutar normaliseras, som i intervjun i Agenda och Min sanning. Det kan inte tolereras.