ANKLAGELSE. Idag är det tjugo år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far men problemet med hedersförtryck lever. Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld menar att politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna – som står att finna hos hedersnormernas producenter – ges statligt stöd.
Minnet efter Fadime Sahindal – som precis tjugo år sedan dödades av sin far, eggad av en kollektivistisk hedersetik – är högst levande ännu idag då antalet flickor som utsätts för diskriminering, hot och våld i hederns namn, ökar trots massiva samhällsinsatser. Det är ett resultat av den så kallade ”misslyckade integrationspolitiken” som, vad gäller värdegrundskonflikter, handlar om en konsekvent segregationspolitik.
Fadime utmanade starka krafter. Både den egna hederskulturen och de svenska makthavarnas tystnad inför den. Hon påtalade behovet av att polisen och socialtjänsten bör ha kunskap för att kunna göra skillnad när det gäller våld mellan en man och en kvinna och våld mellan en dotter och hennes släkt. Här, på toppen av detta isberg, har stora insatser lanserats sedan 2001, då före detta integrationsministern Mona Sahlin bröt med kulturrelativismen som politik.
Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer som svenska tjejer har” som hon brukade utrycka sig. Det skulle inkludera den absoluta majoriteten av de ”invandrartjejer” som växer upp i en hederskontext men har inte mista tanke på att rymma från sina familjer utan lär sig att leva i ett begränsat livsutrymme. Här sviker man Fadimes medsystrar ännu idag.
Några lösningar syns inte vid horisonten.
Sedan år 2001 har nästan alla ansvariga statsråd upprepat att hederskulturer inte är välkomna. I praktiken fortsätter statsbidragen flöda till kyskhetskulturers (själv)segregerade organisationer, samfund och religiösa skolor där könsapartheid praktiseras. Politiken fokuserar på symptomen, hedersvåldet, medan orsakerna, som står att finna hos hedersnormernas producenter, ges statligt stöd. Detta att äta kakan och ha den kvar politiken medför konsekvenser. Låt oss inventera en del av dessa, tjugo år efter Fadime.
För det första. Att regeringens utredningar visar att antalet ungdomar som utsetts för diskriminering i hederns namn ökade från sjuttio- till över hundratusen (2014, Carin Götblad) är bara en del av bilden. Ingen vet hur många kvinnor och män över 18 år som berörs, hur många ungdomar som aldrig skulle ta risken att yttra något kritiskt om familjen och hur många är de som ser hedersvåldfrågan som ett ”svenskt påfund” i syfte att nedvärdera den så kallade moraliskt överlägsna kyskhetsetiken (redan Fadime berättade om att föräldrarna tyckte att ”svenskarna var lösaktiga som varken hade kultur eller moral”). Det är frågor man undviker; kanske för att inte öka mängden av kontroverser.
För det andra. Upplevelsen av att Sverige för ett kulturkolonialistiskt projekt mot gamla familjetraditioner leder till djupa konflikter inom otaliga traditionsbundna familjer som ofta resulterar i deras sönderfall. En syrisk-ortodox präst beskrev fenomenet så här ”Vi har haft flera skilsmässor på de senaste trettio åren här i Sverige än vi haft under de tvåtusen åren sedan Jesu tid”. Några lösningar syns inte vid horisonten.
För det tredje. Svåra värdegrundskonflikter leder också till allvarliga interetniska motsättningar. Oskuldskulturers reformister, där Fadime har blivit en förgrundsgestalt, bekämpar traditionalisterna vilka ser Fadime och förnyarna som kulturförrädare. De uppmuntrar sina egna att inte umgås med ”svenskar” och ”gudlösa” typer från andra nationaliteter. Kampen mellan reformister och traditionalister har gått så långt att flera kvinnorättsaktivister behöver polisskydd. När vi inbjöd grundaren av Tysklands första jämställdhetsmoské, imamen Seyran Ates till en Riksdagskonferens, då hade hon med sig tre beväpnade livvakter från Berlin vars team utökades med ytterligare två svenska säpovakter. Samtal om mångkultur kan numera behöva vapenskydd.
Som man sår får man skörda. Till segregationspolitikens ”skörd” kan också räknas de parallella kössegregationsenklavernas utbredning, den våldsbejakande jihadismens tillkomst och som brev på posten de invandrarfientliga gruppernas tillväxt i Sverige och i EU. Men, politik är att vilja, sa Olof Palme. Vill man så kan man garantera lika rättigheter även för ”invandrartjejer”. Det gäller att inkludera dem.
Förre statsminister Stefan Löfven sa ”Ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade par”. Vi vill hoppas att statsminister Magdalena Andersson avslutar denna mening värdigt ett mångkulturellt land och tillägger: “Och samma gäller alla andra samfund i Sverige, inklusive ett nej till oskuldskravet, ett ja till kvinnopräster och ett ja till rätten att välja sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap, etnisk- och religionstillhörighet.” Ett slut på segregationspolitik, lika rättigheter för alla.
Det bör följas upp med några praktiska åtgärder där principen är att bolla ansvaret för hedersförtryck till de som sanktionerar hedersetiken. Det är förslag med rötter tillbaka i tiden 1993 och 2001 som vi brukar lägga på makthavarnas bord. Att vilja bekämpa hedersvåld och samtidigt stödja könssegregationskulturer har varit en kontraproduktiv politik. I tjugo år. Fadimes medsystrar väntar nog på att den politiska viljan annullerar hedersetiken, en etik som kopplar kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld till släktens heder. En anakronism i en demokrati.
Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld
Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog
