Essä: Vithetskritik

ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om nödvändigheten av vithetskritiska perspektiv inom humaniora.

Ingen har undgått kuppförsöket i Capitolium, Washington DC, och nästan ingen tycks heller vara särskild förvånad. Chockad, ja, men inte förvånad. Attackerna kan betraktas som en tydlig effekt av åratal av en aggressiv retorik från en folkvald politiker med total avsaknad av respekt för demokratins spelregler och insikt om vikten av en anständig debatt, som eldat upp redan hätska stämningar och triggat igång tillräckligt många till att gå från ord till handling. Det händer nu i USA, det lär hända i Europa, när nationalistiska krafter flyttar fram sina positioner. Krafter som drivs av en berättelse om en återgång till ett land som egentligen aldrig funnits. Trump skanderar “make America great again”, Ungerns premiärminister Viktor Orbán vill försvara “det kristna Europa” och Turkiets president Erdogan hyllar sitt lands “segerrika anfäders ära och heder”. I Sverige vill Jimmie Åkesson (SD) värna om “svenska traditioner”. Rasismen i dess politiska praktik baseras på kulturessentialism, i den svenska kontexten handlar det om vilka som tillåts ingå och vilka som exkluderas ur “svenskhet”. Samlingsbegreppet vithet handlar alltså inte primärt om hudfärg i första hand, utan om en ideologi som understöds av kulturella markörer.

Mot bakgrund av de nationalismens kraftfulla organisatoriska framväxt, normalisering i det offentliga samtalet och faktiska hot mot den liberala demokratin i västvärlden de senaste tio åren är det viktigare än någonsin att stärka de vithetskritiska perspektiven inom humaniora. Med anledning av detta ämnar jag i denna essä presentera en överblick över vithetskritikens framåtskridande inom akademin, dock inte – av praktiska skäl – som en total kartläggning.

Det nuvarande vithetskritiska forskningsläget varierar i olika kontinenter. I stora delar av Europa har kulturella yttringar skärskådats utifrån postkoloniala bevekelsegrunder, med tanke på att länder som Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike varit kolonialismens högborgar och vars koloniala arv fortfarande lever kvar. I den amerikanska vithetskritiska forskningen har rasism och kolonialitet varit starkt sammankopplade till den transatlantiska slavhandelns historia och dess avgrundsdjupa inverkan på framväxten av “drömmarnas land”, i form av rassegregation och diskriminering som upprätthållits via lagstiftningen.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer

I Sverige är det vithetskritiska fältet förhållandevis litet och haft en brokig utveckling, men vuxit i kraft de senaste 20 åren. Två av de mest inflytelserika teoretikerna i Sverige är Hynek Pallas och Tobias Hübinette, vars forskning riktat skarpa kritiska blickar gentemot Sveriges självbild. Pallas studerade förhållandet mellan svensk spelfilm, vithet och samhälle i sin avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989-2010, som blev den första svenska avhandling av sitt slag. Hübinette har bidragit med en omfattande textproduktion på temat “vithet”, varav det senaste exemplet är dennes och Catrin Lundströms antologi Vit melankoli, som belyser den svenska samtidens nostalgiska känslotillstånd av att ha “förlorat” ett vitt, hegemoniskt Sverige.

Att Sveriges nationella självbild hamnat i fokus för svensk vithetskritik beror enligt medievetaren Ylva Habel på två specifika faktorer: exceptionalism och presentism. Att Sverige ständigt betraktas som det goda undantaget, i och med landets anspråk på att framstå som rationella och som en humanitär stormakt i omvärldens ögon, och att man därtill på slentrian frikopplar svensk nutid från dess koloniala förflutna. I den mån det “funnits rasism” i Sverige har begreppet “rasism” tenderat att associeras till olika former av våldsbejakande extremism, påpekar idéhistorikern Andréaz Wasniowski. Förmodligen beror det till stor del på grund av att Sverige levt i fred sedan 1814 och har därmed inga visuella erfarenheter av territoriella konflikter med andra länder sedan dess. Även fastän det funnits exempelvis institutionaliserad antiziganism (rasism mot romer och resandefolket) har intentionerna bakom dessa ändå vanemässigt betraktats som så pass att “goda”, för att det svenska majoritetssamhället har “inte menat något illa”.

Denna svenska “neutralitetspolitiska” linje har dock alltmer ifrågasatts, bland annat med hjälp av vithetskritiska ingångar på befintlig historieskrivning och materialitet. Sedan millennieskiftet pågår ett paradigmskifte inom konst och humaniora i Sverige, då vithetskritiska studier börjat bli allt vanligare under de senaste 20 åren, i takt med att begrepp som exempelvis normkritik, tolkningsföreträde och intersektionalitet fått ett bredare utrymme både inom och utanför akademiska kontexter. Den ofta gemensamma grundläggande problembeskrivningen bottnar i att Sverige har ett kolonialt förflutet i alltifrån slavhandeln i Saint-Barthélemy till koloniseringen av mark i Sapmi som majoritetssamhället egentligen aldrig riktigt gjort upp med och som funnits okommenterad i bakgrunden även än idag.

Precis som att det finns en mångfald av vithetskritiska och postkoloniala teorier, så är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att det förekommer olika former av rasismer; samtliga är inte identiska med varandra, även om det finns likheter – något som beror på att samtliga har olika historiska kopplingar. Antisemitism handlar om majoritetssamhällets fientlighet gentemot det judiska folket, något som har sin grogrund i Bibeln. Afrofobi handlar om vitas kränkande behandlingar av svarta och har starka kopplingar till transatlantiska slavhandeln. Det finns inga motsvarande begrepp gällande rasismen som riktas mot samer och urfolk, men den typen av diskriminering brukar talas i termer av kolonialt förtryck.

Med grund i de olika rasismerna har olika antirasistiska perspektiv vuxit fram. Vithetskritiska teorier som formulerats av bland annat James Baldwin, Angela Davis och Toni Morrison kommer ursprungligen från en afroamerikansk tradition och fokuserar främst på idealiseringen av vita kroppars avbildning och dess platser i historiska sammanhang. Dekoloniserande teorier, bland annat av Vuokko Hirvonen, Sylvia Rivera Cusicanqui och Linda Tuhiwai Smith, kommer främst från urfolks filosofi, inte minst i Syd- och Latinamerika, och hävdar att kolonialismens logik inte enbart återfinns i det materiella, utan även i västvärldens anspråksfulla utblick gentemot omvärlden (något som i sin tur säger mer om västvärlden än om omvärlden). Det finns givetvis många fler tongivande profiler, till exempel Frantz Fanon, Edward Said, Gayatri Spivak, Richard Dyer, Theodore W. Allen, Ruth Frankenburg och David Roediger.

I Sverige har utöver Pallas, Hübinette, Habel och Wasniowski bland annat filmvetarna Rochelle Wright och Tommy Gustafsson studerat närmare på filmmediets avgörande betydelse med att stärka stereotypiseringar av etniska minoriteter under 1920-talet. Litteraturforskaren Therese Svensson har i sin forskning gjort dekoloniserande närläsningar av romaner av bland annat Ludvig Nordström, Karin Boye och Hjalmar Söderberg. I min filmvetenskapliga magisteruppsats undersökte jag förhållandet mellan vithetskritik och det audiovisuella mediet, med utgångspunkt i Stig Wessléns tre kortdokumentärer om samefolkets liv (som finns på filmarkivet.se). Senare i min masteruppsats fortsatte jag att studera två dansscener i två franskproducerade filmer: India Song (Marguerite Duras, 1975) och Beau Travail (Claire Denis, 1999), utifrån dekoloniserande perspektiv. Likheten med de utvalda scenerna i dessa filmer var att vita kroppar orienterade sig i ett postkolonialt tillstånd genom dansens rörelseschema i rum, något som i sin tur lämnade mångahanda tolkningsmöjligheter.

Av egen erfarenhet efter att ha djupdykt i vithetskritiska och dekoloniserande teorier och omsatt dessa i en metodologisk ingång i mina uppsatser kan jag berätta att det har både påmint mig om och lett till nya insikter, förklaringar och frågeställningar. Om vi inte ser samhällets historieskrivning med en dekoloniserande blick, så kommer vi heller aldrig att förstå vår egen samtid och än mindre påverka framtidens riktning. Det är i den insikten som det antirasistiska arbetet bör ha som grogrund.