Hans Furuhagen har gått bort, 90 år gammal. Underhållare kallas han i eftermälen. Han var folkbildare.
En gång på nittiotalet åkte jag till Rom. Flygplanet var fullpackat av antikentusiaster som Hans Furuhagen, Hatte kallad, skulle guida runt i den eviga staden. Bland dem fanns min gamle gymnasielärare i tyska. Det var vid påsktid. På återfärden var min tysklärare, jämngammal med Hatte, lyrisk.
Under mina tolv år på radion fanns han i de stora husen på Oxenstiernsgatan i Stockholm. En gång gjorde vi ett program tillsammans: om konsten att skriva biografier, med historikern Erik Lönnroth som inbjuden huvudperson (han hade utkommit med en bok om Gustav III). En annan gång intervjuade jag honom för ett bokprojekt om bildning och vetenskapsjournalistik. Hatte påminde mig då om hur rekryteringen till radio- och tv-bolagen gick till, när han kom in i bilden, på sextiotalet.
Själv hade han en fil. lic. i klassisk fornkunskap i fickan, fick småningom hedersdoktorat och professors namn. Litteraturvetaren Bernhard Tarschys, historikern Hans Villius och atomfysikern Katarina Ahnlund hade alla docentkompetens. Mats Rehnberg blev professor i etnologi. När jag kom till radions vetenskapsredaktion som producent 1982, blev jag kollega med Gunnar von Heijne – sedermera professor i kemi och ordförande i Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemipriset.
Detta var inga undantag. Akademiker satte sin prägel på programverksamheten, utan att den blev akademisk. En före detta tv-chef, Nils Erik Bæhrendtz, var docent i litteraturhistoria, liksom mångårige chefen för Sveriges Radio i Malmö, Gunnar Ollén. En tidigare programdirekt vid rundradion, Nils-Olof Franzén, hade disputerat på Émile Zola; min kollega Bure Holmbäck på Hjalmar Söderberg. En tidigare radiochef, Elof Ehnmark, avgången 1955, kunde också titulera sig litteraturdocent. Poeten Göran Sommardal disputerade långt om länge i sinologi, Anders Hammarlund i musikvetenskap.
Dessa var, med något undantag, inga tråkmånsar. För en del av mina arbetskamrater fungerade nog Hans Furuhagen som en mycket stor förebild. För mig som den perfekte samtalspartnern, aldrig dryg eller nedlåtande.
Nyhetsjournalistiken hade inte denna solida bas och behövde väl heller inte. Där fungerade istället ”inomverksutbildningen”, med många lysande reporternamn som tog sin yrkesexamen. Totalt sett fungerade denna public service-institution som ett andra universitet. Den gav bakgrunder och fördjupningar. Den bedrev språkvård och lät särpräglade röster komma till tals.
Idag, när Hatte gått ur tiden, har också mycket av detta försvunnit. Public service låter som det mesta andra. Attackeras utan att kunna försvara sig. Men det som har varit har faktiskt existerat, och det går aldrig att resonera bort, alltid att gripa tillbaka på. Just idag skulle vi behöva nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki.
info@opulens.se
