MINNESORD. “Med en okuvlig vilja skrev han sig med tiden genom tystnadsvallen och etablerade sig som fri skriftställare.” Mikael Löwegren minns Jan Myrdal. Här hittar ni också några personliga rader av Crister Enander om skriftställaren.
Jan Myrdal är död. Han blev 93 år gammal, och en oefterhärmlig stämma i svenskt kulturliv har slutligen tystnat. I sin krafts dagar lyssnade Sverige när Myrdal talade – med fasa eller med instämmande. De skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna var som murbräckor i det offentliga samtalet.
Jag minns när han och jag en decemberkväll för knappt tio år sedan stod på en gata i Växjö. Han hade tidigare på dagen talat ute på universitetet och nu på kvällen på stadsbiblioteket. ”Du vet”, sa Jan med en irriterande anglikanism han ofta använde. Den satt i sedan ungdomstiden i New York. Han fortsatte: ”Jag har talat på möten sedan 1942.” Det gör vid bortgången 78 år i offentligheten. Länge var han i Sverige själva sinnebilden för en intellektuell.
Just nu kommer jag inte åt alla hans böcker; de ligger ännu nedpackde i flyttlådor efter det att vi nyligen bytte bostadsort. Men det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 på eget förlag har jag läst. Det är inallaes närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik, ”den oregelbundet utkommande enmanstidskriften” Skriftställning med polemik och politik, reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin … Alltid beläst, kunnigt och ofta med hisnande historiska perspektiv. Hans sista bok blev den resonerande jagboken Ett andra anstånd från i fjol. Detta myrdalska författarskap har format en hel del av mitt politiska medvetande och lärt mig en hållning till intellektuellt arbete.
När jag kom till Lund som ung student 1990 var Jan Myrdals position given och orubblig. Men i sin ungdom hade han haft svårt att bli publicerad. Redan som barn var han en rikskändis som son till folkhemsikonerna Alva och Gunnar Myrdal. Men när han banade sin egen väg längre ut till vänster var det snarast ett hinder att ha sådana föräldrar. Fallen från det övre skikt i samhället han (med en annan anglikansim) kallade ”topside”, var Jan en del av etablissemanget samtidigt som han alltid förblev en refraktär. Med en okuvlig vilja skrev han sig med tiden genom tystnadsvallen och etablerade sig som fri skriftställare.
När vänstervågen svepte över landet under andra halvan av 1960-talet och första halvan av 1970-talet blev Myrdal ett av de stora namnen. Det verkliga, också internationella, genombrottet kom med Rapport från kinesisk by 1963. Denna och många andra böcker där bild och text samverkar med en drabbande kraft, gjorde han ihop med sin hustru Gun Kessle, fotograf och grafiker.
När vindarna vände högerut igen kom Myrdal att bli sinnebilden för den som inte opportunistiskt bytte sida. Genom livet förblev han partilös kommunist och gick envist sin egen väg. Beundrad av vissa, bespottad av andra. Det var sorgesamt att se hur han sakta men säkert marginaliserades i kultursverige. De provinsiella belackarna fick sin hämnd, och en yngre generation känner knappast till namnet. På det seminarium kring Myrdals författarskap som hölls i Stockholm förra året var åhörarna en påtagligt åldrad skara.
Själv var han intill slutet nyfiken. Det lustfyllda läsandet är en av de egenskaper jag mest kommer att minnas honom för. En eller två böcker om dagen inom de mest skiftande ämnen var normalt pensum. ”Mina och Guns intressen var ju katolska” – alltså ”allomfattande” – som han skrev till mig i ett mail en gång. Hans boksamling är ett av de största privatbiblioteken i landet med 50 000 voylmer. Bibiloteket ägs och förvaltas sedan flera år av Jan Myrdalsällskapet, som också gjort böckerna sökbara online hos Kungliga Biblioteket.
Myrdal har skrivit om hur ett fungerande arbetsbibliotek är som ett expanderat minne. Så länge en bok finns kvar i hyllorna, finns den också kvar i medvetandet. Den egna boksamlingen blir ett sammanhållet helt där olika böcker hakar i varandra och leder vidare. När han häromåret i teve fick frågan vad för skillnad han velat göra, svarade han: ”Fått folk att läsa, fått folk att förstå, fått folk att se tiden historiskt … Men jag tror inte att jag har lyckats med det.”
I det sista hade han uppenbart fel. Vi är många som genom honom lärt oss att tänka och arbeta. Den grundläggande regel han verkade efter var att själv se efter vad som faktiskt sagts och skrivits. Han formulerade det intellektuella arbetets grundläggande maxim: ”Gå till läggen!”
Jan Myrdal var en av våra stora folkbildare.
info@opulens.se
